I'm on a boat!

WOOOHO! Nu är det dags att åka på kryssning!
Kanske har glömt att berätta det men åker iväg till Stockholm strax för att stiga på Silja Galaxy, Rockin' the Galaxy. Min brorsas band One Hour Hell ska spela plus massor med andra bra band. Så just nu är Jocie svinpepp!

Hade tänkt att ta det lite lungt med tanke på att jag ska jobba på fredag. Men har varnat chefen för att jag kan vara lite sliten. Men jag får väl bli den som berättar för alla andra vad dom gjorde. Ska kolla lite julklappar också tänkte jag.

På lördag så är det premiär för Hårdrocksklubben som vi har dragit igång!

Jag kommer stå i baren och har redan laddat upp men svinbra musik!
Kom igen, en bira för 30kr!

Be there or die!

Nu är det äntligen dags för lite hårdare tag i Södertälje!
Den 27 November så smäller det!

Old Gravdigger's Inn presenterar stolt:
Premiären för den nya Hårdrocksklubben i Södertälje!

Från och med den 27 November så kommer Old Gravedigger's Inn att förvandlas till en Hårdrocksklubb varje Fredag och Lördag!
Kom förbi och rocka loss med oss, ta en öl eller två och ha kul!
Det kommer finnas dryck och mat till grymma premiär priser,
och självklart kommer vi att leverera den bästa Hårdrocksmusiken genom tiderna.

Ála carte meny från 59kr
Öl från 30kr
Ölkanna 120kr
Drinkar från 70kr
Shots från 40kr
Alkoholfritt 19kr

Det kommer även att arrangeras en Namngivartävling där du kan vara med och tävla om att namnge klubben! Priset är en middag ink måltidsdryck för 2 på Old Gravedigger's Inn och självklart äran! För att vara med och tävla så går du med i vårt event som heter "Namngivartävling" http://www.facebook.com/event.php?eid=106759852727110&index=1 och skriver ditt förslag, eller så kan du lämna in förslaget på premiärkvällen. Vinnaren kommer att koras när det är dags för nästa Hårdrockskväll. Mer info om det kommer senare.

Alla är välkomna så länge man är 18år eller äldre!
Och självklart är det fritt inträde!

Vägbeskrivning:
Old Gravedigger's Inn ligger mellan klaffbron och 550, eller mittemot kyrkan!
Enklaste sättet att ta sig dit via kollektivtrafik buss, och hoppa av vid köpmangatan. Sen går du rakt fram mot klaffbron/kyrkan ca 100m.
I slutet av byggnaden på hörnet, där finns vi!

Så ses vi eller ses vi?!
TIME FOR SOME REAL ROCK'N'ROLL!!

http://www.gravediggers.se/

Standing where you left me

Känns som att jag är på väg åt rätt håll igen.
Ett steg i taget. En dag i taget.

Försöker föreställa mig att hela jag är inplastad av något halt material, så allt negativt bara glider av.

Jobbar nu mer som bartender på Old Gravedigger's Inn i Södertälje.
Är under upplärning då självklart, men har redan lärt mig massor och trivs jättebra!
Min chef är as cool och vi kommer rätt bra överrens.
På lördag ska vi köra igång en Hårdrocksklubb där och är sjukt peppad på det.
Hoppas bara folk tar sig tid att visa sitt support och dyker upp.
Men är väl så man kan skilja dom riktiga vännerna från dom falska.
Dom borde veta vilket stort steg det här är för mig och hur viktigt det är att ha dom där.

Har massor med saker att fixa tills premiären, men torsdag-fredag blir det en liten paus då jag sticker på kryssning.
Min brorsas band ska spela med massor med andra band och det kommer bli awesome!
Kanske ska passa på med lite julklappar då ;) Ska försöka att hålla mig hyfsad städad för åker direkt från kryssningen sen och jobbar.

Idag har jag handlat massor med städprodukter på stan. Tänkte att det var dags att städa upp lite i lägenheten då det ser väldigt dräggigt ut för tillfället. Köpte även lite leksaker och godis till katten. Hon är den enda jag har och jag älskar henne över allt annat. Villkorslös kärlek. Det enda hon kräver är att jag ger henne mat och klappar henne då och då. Min mys. Skulle klippa klorna på henne idag också. Och hon gillar INTE att bli fasthållen märkte jag.. Hon skrek som en döende älg och sprattlade som en ål på amfetamin. Det gick bra. Gillar att sekunden jag släppte henne så la hon sig precis bredvid och börjar spinna.. Jag trodde du var döende nyss?! Snacka om att pipa för ingenting. Passade på att borsta henne också så nu är hon jääättelen.
Intresseklubben antecknar?

Nu ska jag göra upp en budget för kommande månad så jag ska försöka hushålla lite med pengarna.
Sen ska jag skriva en önskelista inför jul!

Breaking free

Who's gonna make my decisions?
I can't make'em on my own.
Who's gonna rise the occasion,
when there's no one around?
Who the hell is gonna believe me?
I don't believe in myself.
Who's gonna be there forever?
Well it ain't gonna be him!

Just wait

Woho! Skönt att vakna och slippa vara bakis.
Nu är jag dock förkyld istället. You win some, you loose some!
Var första gången på nya jobbet igår och det var väldigt kul!
Var dock lite nervös när jag skulle hälla upp min första öl/drink och skakade lite.
Men blev varm i kläderna efter ett tag och då blev jag mer avslappnad.
Var hundra saker att ta in samtidigt men jag gillar när det är så!
Det kan ju inte gå annat än bättre eller hur?
Trivs jättebra hittills och hoppas att dom ska trivas med mig också.

Nu ska jag fixa mig lite sen ska jag glida iväg igen!
Var scania tror jag som hade bokat bord och skulle komma och fira någonting.
Tjejen med kollen! Sen ska jag hem en sväng och sen tillbaka senare och jobba igen! :)

Är verkligen glad över att jag har fått den här chansen och ser fram emot att lära mig mycket.

We gonna celebrate!

Jag har fått jobb!

Ett av mina drömjobb!

Bara två kvar! Check.

Så ikväll så firar vi!

Skål! :)

Katten och jag, del II

Den här veckan har jag varit extra kärleksfull mot min livskamrat. Jag har varit noga med att säga vilken fin kisse hon är, klappat henne på magen extra länge, lekt med henne och stått ut med svansen jag alltid får i ansiktet. Men så fort jag får sällskap och hon inte har min fulla uppmärksamhet längre så sker detta:
Nyss så satt jag och Lina i soffan och pratade samtidigt som katten sitter och skriker oavbrutet. Jag bad henne att hålla käften och hon kollar på mig ett tag sen går hon tyst iväg. Efter ett tag så känner jag att "Fan, luktar det inte lite bajs?" Ställer mig upp och kollar. Jovisst, mycket riktigt, där ligger en liten gåva. Går sen för att hämta papper och ser att kattjäveln har torkat röven på hela badrumsmattan och dessutom missat kattlådan på köpet. Skriker till och ser att katten tittar på mig i dörröppningen med blicken "How do you like me now, bitch?" Tack, min katt, tack! Fick slänga ut badrumsmattan och fick kväljningar på köpet. FML

Tog hand om mina kära fiskar här om dagen genom att byta deras vatten, rengöra pumpen och rensa växterna i akvariet. Går sen ifrån en liten stund för att hämta nytt vatten i badrummet och ett smaskande ljud uppstår. Springer ut i vardagsrummet och ser katten sitta och lapa i sig akvarievattnet. Tror hon att hon ska orka dricka upp 70L vatten för att få tag på dom stackars fiskarna eller?

I morse när jag gick ut i köket för att fylla på min vattenflaska så hör jag i öronvrån att katten sitter och äter mat. "Jaha" tänker jag! "Har maten räckt så länge?" Kollar ner och ser att nej, det hade den inte.
Katten har lyckats putta ner påsen med kattmat i och dessutom brytit upp den. Hon sitter nöjt och smaskar i sig maten och mjauar "God morgon!" när jag kommer in.

Allt kommer ordna sig

Även fast jag bara är 20 år så har jag fått kämpa en del i livet.
Men det jag har lärt mig av det är att ingenting kommer gratis.
Det har även gjort mig stark.

Allt började när min familj flyttade en bit utanför Södertälje till ett mindre samhälle.
Mina föräldrar hade hittat sitt drömhus där och det fanns mycket barnfamiljer i området.
Det var fridfullt och lungt och hände inte så mycket. Var även nära till naturen.
Det var sommarlov och jag skulle snart börja tvåan på lågstadiet i en ny skola.
Jag började på fritids några veckor innan skolstarten och lärde känna många och trivdes bra. Jag var en glad, sprallig och väldigt framåt tjej. Jag trodde bra om mig själv och jag var mycket mån om folk i min omgivning.

Veckorna gick och det var dags för skolstart i den nya klassen. Jag kommer ihåg att jag var mycket nervös men tänkte att det kommer nog gå bra. Jag kände redan några som skulle gå i min klass som jag hade lärt känna på fritids. Jag cyklade till skolan, den vägen som pappa hade visat mig och gick in i klassrummet. Där var min nya fröken och mina nya klasskamrater. Fröken visade mig till min plats och jag kommer ihåg blickarna som brände i ryggen. Jag blev lite blyg men när fröken berättade att det var flera nya i klassen så kändes det okej. Jag kände igen en kille vid mitt bord som jag hade lärt känna på fritids men han hälsade inte på mig.. Och det var början på det.

Jag kände nästan direkt att jag inte passade in här. Eller att jag inte fick passa in.
Jag vet inte varför det blev så men min fröken ogillade mig från första stund och hon smittade av det till alla i klassen som såg upp till henne. Jag fick inte vara med och det var ingen som pratade med mig. Tro mig, jag försökte komma in i klassen men det gick helt enkelt inte. De få tillfällena när någon pratade med mig var när ingen annan såg.

Jag blev väldigt ensam.
Det var som att jag var osynlig.
Jag gick runt för mig själv på rasterna och likadant blev det när jag kom hem.
Jag hade ett stort klätterträd på tomten som jag brukade sitta högt upp i och drömma mig bort. Jag vet inte varför jag inte dög..

Mina föräldrar började snart märka att det var något som var fel när jag inte ville gå till skolan. Jag fick svårt att sova nätterna innan skoldagar och fick ofta väldigt ont i magen. Dom tog med mig till en läkare men dom hittade inget fel.
Min pappa följde med mig en gång när vi skulle på utflykt med klassen och han märkte att ingen hälsade på mig. Inte ens fröken.
Jag var inget elakt barn. Det vet jag.

Tiden gick och det blev bara värre.
Kommer ihåg att en tjej i min klass sa till mig att "Det var mycket bättre innan du kom hit". Dom orden gjorde ont i magen. Dom la sig där och gjorde sig hemmastadda. Sen började jag hitta massor med fel hos mig själv. Från att vara en väldigt social och öppen tjej till att bli nedstämd och inåtstängd var en stor förändring. Mamma och Pappa kände att det inte kunde fortsätta såhär. Dom tog kontakt med skolan och försökte luska ut vad som var fel. Sanningen kom fram sakta men säkert. Jag var utstött och mobbad. Min fröken sa att jag inte var som dom andra barnen. Jag var för "lillgammal". Hon tog även den värsta mobbaren till försvar och sa att hon hade det svårt hemma, därför var hon sån. Mina föräldrar tog kontakt med rektorn som bekräftade att det var rätt vanligt att det kunde bli såhär om man inte hade vuxit upp med alla andra i samhället. Mina föräldrar bestämde sig för att sälja sitt drömhus och flytta tillbaka till stan igen.

Jag fick börja i min gamla klass igen och det kändes bra. Men såren som fanns där inne kunde nog aldrig läka helt igen. Jag var inte samma tjej som kom tillbaka. Jag minns också den skillnaden. Innan så hade allting varit så självklart, att jag fanns där. Men nu var jag obekväm i allt jag gjorde och undrade vad alla andra skulle tycka.

Jag slutade äta och fick anorexi och blev skickad till en barnpsykolog.
När jag hade gått där ett tag så hade han fått fram att "Jag bara ville vara som alla andra". Jag kommer ihåg att så fort jag åt någonting så blev jag nervös och det kändes som att det satte sig på tvären i halsen. Jag fick panik och gick in på toaletten och kräktes. Jag var då alltså 9-10år bara!

Jag blev så småningom bättre. Mycket tack vare att jag började simma.
Jag utvecklades fort och gillade simningen mer och mer.
Jag fick hoppa över vissa grupper för att jag var så duktigt och jag kände att äntligen hade jag hittat något jag var bra på. Vad som än hände annars så kunde dom inte ta det här ifrån mig.

Det var dags att börja femman och vi fick en ny lärare. Han gillade inte heller mig, för jag kunde aldrig sitta still. Läkarna skyllde på att jag var för tidigt född, men att jag skulle komma ikapp dom andra när jag blev äldre. Jag kommer ihåg att vi hade fått i uppgift att läsa en bok som hette Godnatt mister Tom. Och för mig som älskade att läsa så var det inget problem! Jag läste ut boken och skrev en recension på den som vi hade blivit tillsagda att göra. En kille i klassen tog kontakt med mig och frågade om jag kunde skicka min recension till honom. Han hade inte hunnit läsa klart boken men han lovade att han inte skulle kopiera av bara utan han skulle göra sin egen version av den. Jag ville vara snäll så jag skickade den till honom. Nästa dag i skolan så kom alla killar i klassen fram och tackade mig och hånflinade. Jag förstod inte vad dom tackade för förens jag träffade min lärare. När jag gav honom min recension så skrattade han åt mig och rev sönder pappret.  Det visade sig att killen som jag hade skickat min recension till hade kopierat den rakt av och hunnit gett den till läraren före mig. Min lärare trodde då att jag var en av dom som hade fuskat. Jag försökte förklara för honom att det var JAG som hade skrivit den men han vägrade lyssna. För hur kunde jag ha skrivit en sån bra recension?

Vi var en grupp på sju tjejer i klassen som alltid brukade vara tillsammans på rasterna. Jag fick inte sitta bredvid mina vänner utan jag fick sitta vid "stökbordet" så han kunde hålla koll på mig. Likadant var det när vi hade fridluftsdagar och skulle bli indelade i grupper. Jag fick alltid vara med dom som han visste inte gillade mig.
Kommer även ihåg vid ett tillfälle när han målade upp en bok på tavlan. Han sa till hela klassen att det var läroplanen. Han drog ett streck horisontellt på mitten av boken och sa att "Här är hela klassen nu" och sen gjorde han ett till streck nästan längst ner på boken och sa "Förutom Josefine... Hon är här nere"

Jag var ingen dum eller trög tjej. Jag hade bara svårt att koncentrera mig.
Jag försökte hela tiden men det gick liksom inte! Varför kunde alla andra men inte jag?
Jag var åtminstone inte ensam för jag hade ju mina tjejkompisar. Men vi i vår tur var utstötta av "coola gänget" som dom själva kallade sig. Men så länge vi hade varandra så var det okey.

Simningen tog över mer och mer. Fyra träningar i veckan blev till fem träningar i veckan, och så fortsatte det ju bättre jag blev och ju högre upp jag kom i grupperna. Snart så han jag bara med simningen och skolan om dagarna. Men det tänkte jag inte på för mina bästa vänner hade jag på simningen. Tyvärr gick dom inte i samma grupp som mig, men snart var det prat om att det var dags att flyttas upp! Vi åkte iväg till en stor tävling och min tränare sa till mig att om jag slog mitt rekord så skulle jag bli uppflyttad. Jag minns att jag var jättenervös! Men jag kunde ju det här!

Det var dags att gå upp på startpallen och jag kommer ihåg att mina ben skakade. Första visslingen ljöd och jag intog startposition. Jag var helt blixtstilla och väntade på signalen som skulle komma när som helst. Det var säkert vara tre sekunder men det kändes som 5 minuter. Signalen kom tillslut och jag dök i. Allting blev så självklart. Ibland undrar jag om jag kanske skulle ha fötts till en delfin istället. Jag simmade det fortaste jag kunde. Jag hade konkurrens på min högra sida, men jag var envis och tänkte att nej! Nu ska jag klara det här! Jag kom tillslut i mål och jag var först! Jag hade klarat det och slagit mitt rekord!  Min Mamma sa alltid att det var så bra att jag var sprinter för jag hade ändå alltid bråttom överallt. Iallafall så fick jag flytta upp en grupp och jag trivdes som fisken i vattnet! ;)
Jag hade mina bästa vänner där och vi hade en tränare som vi gillade väldigt mycket.

Jag utvecklades snabbt och kom ifatt dom andra i gruppen mer och mer. Dom var vana vid att träna i ett mycket högre tempo än jag men jag kämpade på och slog nya rekord hela tiden. Efter ett tag så började min tränare att förändras.. Han gick igenom tuffa saker både hemma och på sitt arbete och han lät det gå ut över oss. Allting blev mer och mer på allvar och han kunde få utbrott på oss över minsta lilla sak. Han kom på någonting som hette "Hellweek" och det innebar att vi skulle träna det hårdaste vi någonsin gjort i en hel vecka. Detta skedde på höstlovet och vi fick träna två gånger om dagen. Jag kände hur jag blev mer och mer otrygg med min tränare och jag gillade inte sättet han knäckte oss på. Vi pratade mycket om det i omklädningsrummet och jag tyckte att vi skulle göra någonting åt det, så vi bestämde oss för att ta ett prat med honom. Jag är uppfostrad så att jag säger vad jag tycker, och jag står fast vid det! Vi hade ett möte och som vanligt så frågade han om någon hade någonting att ta upp. Jag räckte upp handen och fick ordet. Jag kunde inte kolla honom i ögonen, och ingen av dom andra heller och jag visste inte hur jag skulle börja. Jag lyckades staka fram att vi tyckte att han var för sträng och att han behandlade oss orättvist. Självklart blev han rasande och frågade vad JAG grundade det på? Jag sa att det inte bara var jag som tyckte det utan VI. Han frågade resten av gruppen om det var någon annan som tyckte likadant? Jag kollade upp på mina vänner, vissa av dom mina bästa vänner, och blev nervös när sekunderna gick men ingen rörde på sig eller sa något.. Alla satt tysta och kollade ner i golvet. Han sa till mig att jag kunde stanna kvar och att dom andra kunde gå och byta om. Mina vänner gick ut från rummet med blickarna i golvet. Han sa till mig att han inte gillade min attityd och att jag kunde gå hem och strunta i att komma tillbaka om det var såhär jag kände. Jag blev helt knäckt och började gråta. Jag gick hem och berättade vad som hade hänt. Jag kände mig oerhört besviken och ledsen och när jag konfronterade mina vänner så sa dom bara "men du vet ju hur han är.." Min Mamma gick till klubbchéfen som hade ett samtal med min tränare och jag fick komma tillbaka till gruppen igen. Han hämnades på mig genom att anmärka på mista fel jag gjorde och trycka ner mig så fort han hade chansen. Jag vågade inte yttra ett negativt ord till om honom igen.

Det gick rykten i klubben om att det var dags för ändringar i grupperna. För dom flesta betydde detta något positivt, men jag kände på mig att det här inte kunde betyda något bra för min del. Och det stämde. Jag blev nedflyttad en grupp igen med ursäkten att jag hade för dålig teknik, även fast min tränare hade stått och sagt till alla föräldrarna att han aldrig skulle flytta ner någon. Jag lärde mig ganska fort att man inte alltid ska lita på vad folk säger. Speciellt vuxna. Resultatet blev att jag ledsnade på simningen. Den tränaren som vi hade där gav oss inga utmaningar och när jag samtidigt skulle börja högstadiet så var det mer som lockade där istället.
Jag slutade att simma och jag förlorade mina vänner.

Helt plötsligt hade jag så mycket tid! Förut hade jag bara tränat all min lediga tid. Men detta passade ju mig perfekt eftersom jag hade börjat i en ny klass och allt. Jag började i en musikklass, eftersom jag alltid hade gillat att sjunga, och jag trivdes mycket bra! Dom här människorna var lite mer som jag och jag blev accepterad och omtyckt för den jag var. Men efter ett tag så började jag känna att det fattades någonting. Vem var jag nu? Vad var jag bra på? Förut hade simningen varit en slags identitet men nu var jag ingenting..

Jag började må dåligt och det blev sämre och sämre.
Jag slutade äta igen och jag kunde inte sova om nätterna.
Jag somnade inte förens det blev ljust vilket gjorde att jag inte orkade upp till skolan i tid utan dök oftast upp vid lunch. Mina betyg som hade varit på topp rasade och lärarna blev mer och mer besvikna på mig. Det enda jag fortfarande gjorde bra ifrån mig i var Musiken.

Jag fick börja gå till en psykolog igen men hon förstod mig inte och ville bara att jag skulle ta massor med tabletter hit och dit. Jag vägrade. Hade jag tagit mig ner i skiten så kunde jag ta mig tillbaka igen!
På kvällarna så satt jag instängd i mitt rum och lyssnade på musik. Och efter ett tag så började jag skada mig själv. Jag kände att jag behövde göra illa mig själv för jag förtjänade inget bättre och hade varit dum. I skolan så började mina vänner märka att saker inte stod rätt till och när dom frågade hur jag mådde så brast jag antingen ut i gråt eller så ville jag inte prata om det. Jag hade vissa dagar då jag orkade spela att jag mådde bra och var glad. Så dom tänkte väl att det var okej. Jag hatade att vara ensam men samtidigt så ville jag inget hellre.

Mina föräldrar blev bara mer och mer frustrerade. Dom förstod ingenting och undrade varför jag var så sur hela tiden. Jag sa att jag inte mådde bra men dom tänkte väl att "det går nog över om vi låter henne vara". Så dom lät mig vara. Jag skadade mig själv mer och mer, men var noga med att göra det på ställen där det inte syntes. Jag ville inte att någon skulle se. Jag kände att jag bara förstörde för alla i min närhet hela tiden och jag orkade inte göra någonting tillslut. Jag låg bara hemma i min säng helt apatisk och stirrade in i väggen.

Jag ville att Mamma och Pappa skulle förstå men jag visste inte hur jag skulle förklara. Jag skrev ett mejl till min Mamma och mejlade det till henne en kväll när jag var på jobbet. Jag stod inte ut med att bära på det längre. Jag gick sakta hem och var rädd för vad jag skulle mötas av. Jag hittade min Mamma i vardagsrummet gråtandes och min Pappa började skälla på mig. Jag började också gråta och försökte få ur mig ord men det gick inte. Mamma sa att hon ville se mina sår men jag ville inte visa dom. Jag ville inte att hon skulle se allt det som jag hade gjort mot mig själv, för hon skulle ändå inte förstå. Jag ville inte göra henne ännu ledsnare. Men Mamma gick fram till mig och försökte dra upp min tröja. Jag grät och allt jag fick ur mig var bara "Nej, nej nej.." Jag kämpade emot men Pappa kom och hjälpte till så dom fick upp tröjan på mig. Det dom fick se var ingen vacker syn. Hela mina revben var fulla av skärsår. Jag höll för ögonen för jag ville inte se deras reaktion. Jag skämdes så fruktansvärt. Men jag hörde Mamma. Först tappade hon andan och sen började hon skrika av sorg. Hon grät och skrek samtidigt och föll ihop på golvet. Jag sjönk ner mot väggen och gömde huvudet mellan knäna. Pappa var tyst först men sen så frågade han om det fanns mer? Jag skakade på huvudet men han trodde mig inte, så jag fick dra upp byxorna också. Nu skrek  pappa också, men av ilska. Han skrek att jag var dum i huvudet och undrade hur fan jag kunde göra sådär mot mig själv. Mamma tog tag i mig och drog mig till sig och kramade om mig samtidigt som vi båda bara grät. Jag vet inte hur länge vi satt där på golvet. Mamma sa att "Vi ska fixa det här. Allt kommer ordna sig."

Mamma ringde till skolan och sjukskrev mig i två veckor. Min mormor kom och passade mig på dagarna när mina föräldrar var på jobbet. Hon klappade på mig och berättade vad hon själv hade gått igenom som ung. Det kändes bra. Det kändes skönt att dom äntligen visste. Även fast jag skämdes så var jag inte ensam längre. Mamma ringde även till Mottagningen för unga och bokade en tid hos en ny psykolog. Jag blev som småning om bättre och slutade att skada mig själv helt. Och jag har inte gjort något mer sen dess. Jag tog tag i skolan igen och försökte arbeta upp mina betyg den lilla tiden som var kvar och jag lyckades. Det var inga topp betyg men jag hade inte IG i något ämne och jag fick MVG i musik. Musiken har alltid varit otroligt viktig för mig och kommer alltid vara en stor del av mitt liv.

Jag började gymnasiet till hösten och hade valt en linje som hette Beteendevetenskap. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och hur människan fungerar så jag tänkte att det nog skulle passa mig bra. Verkligheten var dock en annan. Jag trivdes inte i klassen utan blev utanför, ännu en gång. Jag var inte som någon annan. Jag fick snea blickar och onda kommentarer men nu kände jag att jag orkade inte bry mig. Jag hittade två vänner i klassen som inte heller riktigt blev en i gänget så vi höll ihop vi tre. Det var så ovant för mig med tanke på hur det hade varit i min gamla klass. Där var alla vänner med varandra. Men här var det precis tvärt emot. Jag gick där i ett halvår ungefär men började må sämre igen och min bästa vän slutade. Jag kände att jag inte orkade gå till skolan i två och ett halvt år till om inte hon var där och stöttade mig. Min andra vän sökte sig till dom andra så jag var helt ensam. Jag gick och pratade med syon och hon sa att det inte var försent att byta linje om jag ville det. Då var det självklara valet Musik.

Jag började i en ny skola igen och jag kände inte någon i min klass. Det fanns en som jag var lite bekant med så det så jag fick sitta bredvid henne i början. Den här klassen välkomnade mig med öppna armar och jag kom in jättesnabbt. Jag fick en självklar plats i klassen och hela jag blommade ut igen. Den här skolan var mer seriös gällande musiken också så jag utvecklades jättemycket inom sången och jag började även spela lite gitarr. Det gjorde inte så mycket om man inte kunde, det var att man försökte som räknades. Vi hade alltid jättekul i skolan och jag började umgås med några av dom på fritiden.

Och sen kom panikångesten..

Tell me this night is over

Why should it be so bad to be bad,

When it's so hard to be anything at all?

And why does everyone seem to forget

What it's like to be all alone

As soon as they

Have got someone, oh it's no fun

It makes me wanna vanish and die

Maybe I'll throw all my clothes

Into a waterfall

And sit and spy whilenthey all cry

You get so silly when you're lonely

And you think that you're the only

Who'll say:

I hope that someone's gonna call

And tell me this night is over

Cause I wanna start living my life

Before I get much older

Maybe you all would consider it a joke

If I say that I hate myself

But now and then

When I look into the mirror

All I see is a big mistake

And wouldn't you

Well, I just wanna be fun

Just wanna be the one

Who makes you smile

I just wanna believe

That I could be something to someone

Am I the only one around here,

Who's not gonna live my life in fear?

It's something in the air

Åh! :D
Har stora planer på gång. Spännande!
Vill inte säga vad ännu ifall det inte blir av men håll tummarna för mig!

The drugs don't work

Det är mycket diskussioner om mediciner och medicinering mot ångest/depression och liknande.
Inte så många som är för utan dom flesta är emot det. Och det har jag också varit.
Förut så sa jag alltid till mig själv att om jag har tagit mig ner i skiten så ska jag fan kunna ta mig upp också.
Men att säga en sak och att sen göra det är en annan. Jag försökte länge. I flera år.
Jag insåg tillslut att jag inte hade försatt mig i den situationen själv. Det var inte mitt fel att jag mådde dåligt.
Och tillslut när man inser att livet inte väntar på dig utan forsätter som om du inte var där, så börjar man tänka om.
Om man inte har varit där, där nere på botten av allt i kvicksanden, när man helt meningslöst försöker trampa vatten utan resultat,
så är det svårt att förstå. När det tillslut handlar om att leva eller inte leva. För vem orkar leva när man ändå inte lever?
Att bara ligga i sin säng och stirra in i väggen hela dagarna är inte ett liv för mig.
När man ser solen, men inte känner den inuti.. Så vill jag inte ha det.

Försökte dra mig iväg till skolan men fick alltid panik.
Och på kvällarna blev det alltid värre. Så fort det blev mörkt och det var dags att sova kom ångesten.
Täcket kunde kännas som att det var av bly och det blev svårt att andas. Det tryckte över bröstet och kändes som att jag hade två kalla händer runt halsen som höll om hårt. Somnade aldrig förrän det hade blivit ljust igen. Och sen var det dags att vakna och gå upp till skolan..
Kunde inte äta heller. Varje tugga kändes som att den skulle sätta sig på tvären i halsen och täppa till.
Hade ständigt ont i hjärtat och trodde att det skulle stanna vilken sekund som helst. Kommer ihåg när jag fick hjärtklappning och tänkte att "nu är det kört, nu händer det verkligen". Detta fenomen kallas då för Panikångest. Det är ett system som vi har för att kunna fly och agera snabbt i fara. Pulsen ökar och hela kroppen går igång, andningen ökar och man får panik helt enkelt. Instinkterna och kroppen tar över. Det hade då varit bra om jag kanske hade hållit på att bli överkörd av en bil. Men det fanns ingen bil. Jag kunde sitta i soffan helt lugnt och helt plötsligt få panik och tro att jag skulle dö. Folk försökte prata mig till sans men man är så jävla säker på att det är sant för ingen känner likadant som man gör inuti. Ingen kan förstå känslan. Allt som fanns i huvudet då var jag och döden.. Kunde få såna här attacker 1-4 gånger om dagen när det var som värst.. Det går inte så bra att leva ett normalt liv då. Speciellt skolan. Det blev bara kaos. Dessutom kunde jag inte åka buss eller tåg för jag var rätt för att få en attack och att alla andra skulle tycka att jag var knäpp i huvudet.

Min första attack minns jag så väl. Jag satt hemma på sommarlovet framför datorn mitt i natten och började bli lite trött.
det började domna i min högra arm och spred sig uppåt. Jag fick totalpanik och trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt eller något och att domningarna skulle sprida sig till hjärtat så att det skulle stanna. Jag sprang in till Mamma och Pappa och bara skrek och grät. Mamma försökte få ur mig vad som hade hänt men hon förstod väl tillslut och gav mig lugnande. Det tog säkert minst en kvart innan jag lugnade ner mig. Men kändes som en hel evighet. Tillslut så somnade jag av utmattning och vi pratade inte om det dagen efter.
Det roliga är att när jag skulle prata med mina föräldrar om det här vid något senare tillfälle så blånekade dom att det hade hänt..

En dag i skolan fick jag ännu en panikångestattack. Denna var dock lite värre än hur dom brukar vara. En vän som jag umgicks mycket med då gick igenom ungefär samma sak just då så hon ringde min pappa som kom och hämtade mig. Han försökte få mig att gå hem själv men det gick inte ens att få kontakt med mig och jag bara skakade, kippade efter andan och grät. Oavbrutet.
Han bestämde sig för att dra med mig till Mottagningen för unga och jag blev ännu en gång erbjuden medicin.
Hade sagt prompt nej hela tiden. För att jag ville visa alla att jag klarade mig själv. Jag behövde inga jävla mediciner.
Men läkaren som jag träffade där sa någonting som fick mig att tänka om. Han sa: "Se det inte som en medicin utan se det som någonting som hjälper till att bära dig, när du själv inte orkar". Tycker att det stämmer rätt så bra. Vilka tar inte huvudvärkstabletter när dom har ont i huvudet? Bara det att den här smärtan går inte att peka ut på samma sätt. Man blir galen inuti men vet inte varför så det tar sig uttryck fysiskt istället. Därför fick jag ont i hjärtat, trodde jag skulle kvävas o.s.v. Jag började iallafall med dom antidepressivapillerna. Och jag började leva igen. Jag blev mig själv igen.

Har nu gått på dom i cirka 3 år tror jag. Och var inte meningen att det skulle bli så länge men det är en annan parantes. Jag kan räkna på min högra hand hur många gånger jag har haft en panikångestattack sen den dagen. Utan medicinen vet jag inte ens om jag hade levt idag.. Sen att det är annat som har kommit upp och spökar nu som ADHDdiagnosen exempelvis kan bara ge förklaring på saker och ting. Så fort jag har en stabil medicinering mot ADHDn så ska jag börja trappa ner på dom antidepressivamedicinerna.

Electrolized

Såhär såg jag ut

Music

Lights

Dance

Just in case

We can stay right where we are,
and regret the things we did.
We can take chances and fail,
just so we can succed again.
We can fall down on our knees,
just to take a deep breath and try again.
But instead of taking chances,
we just stay right where we are.
Just in case..

Don't go..

Är rätt så bedövad i sinnet idag.
Men känner mig ändå tom inuti.
Min mobil har nog aldrig varit såhär tyst som den är nu.
Känner mig ensam.

Har varit hemma hos mina föräldrar sen igår just för att jag känner att jag inte vill vara själv.
Men att vara själv och att vara ensam är två olika saker för mig.
Har en otrolig längtan efter någon. En stark person att vara nära, som håller om mig och säger att allt ska bli bra.
Någon som får mig att känna mig behövd och älskad. Någon att skratta med. Någon att leva för.
När jag inte har motivering nog att kämpa för mig själv så kan jag kämpa för någon annan istället.

Jag hatar att jag ska vara så svag och alltid jämföra mig med andra.
Men jag är så rädd att när folk väl skrapat på ytan och märkt att det inte fanns så mycket mer av intresse där under,
att dom ska lämna mig och gå. För så brukar det bli.
Jag tror att jag utåt sett verkar vara en rätt så självsäker och stark tjej. Men här inuti är jag minst på jorden.
Men sånt går lite i perioder också. Ibland kan jag känna att fan! Jag är rätt bra ändå..
Men när allt motbevisar en gång på gång..

Everyday and every night

Nej ska inte vara så jävla negativ.
Hatar att bli överkörd bara. Och hatar när folk är översittare och tror sig vara bättre än alla andra.
Varför kan man inte bara vara ödmjuk och låta andra ta plats också?
Fast att köra över folk och trycka ner dom brukar ju vara ett tecken på osäkerhet och att man måste hävda sig på något sätt.
Ni kan kyssa mitt arsle!

Ni ska inte komma i vägen för mig och det jag vill göra. Så länge jag tycker att något är kul så tänker jag fortsätta göra det. Jag skiter blanka fan i om jag inte är bäst för så länge jag själv tycker att jag har något att lära så tänker jag fortsätta. Och om ni tycker att ni inte kan lära er något mer så kommer ni inte komma långt här i livet. Så ni kan ta er pissattityd och kolla er själva i spegeln. Jag har inte gjort er någonting och anledningen till att ni beter er som ni gör är antagligen för att ni ser mig som ett hot då eller? Om ni har något att säga till mig så säg det face to face. Fega kräk!

Question

Räknas man som en duktig fotograf när man tar bilder som blir bra eller
när man tar bilder och sen klipper till och redigerar dom så att dom blir bra?

Walk away

Idag har jag både ätit frukost, rensat/sorterat papper och postat viktiga brev!
Har undvikit att sortera papperna i 1½ år ungefär så det var väl dags.. Skönt att ha det gjort!
Sen har breven behövt blivit postade sen i augusti.

Emelie och Putte kom hit sen och Putte skjutsade oss till stan.
Putte är en riktigt surpuppa idag och säger att han pissar på Electrolized..
Känns som att han hänger löst i teamet nu alltså.. Teamet is not amused!

Men jag, Emelie och Lina peppar iallafall! Har nyss sminkat Emelie och snart är det Linas tur.
Sen ska jag väl också göra mig i ordning. Ska bara ta några till bira först! Skål på er!

Shoeoholic!

Har kollat in lite skor idag och jag är kär..

Ge mig dom här, och jag är din förevigt!

Snäääälla?

Yesterday was dramatic, but today is ok

Är helt sjukt vad mitt humör kan förändras bara av att solen lyser ute. Sitter och peppar skön musik och äter frukost och mår helt ok just nu!

Bestämde mig inatt för att jag ska göra mig av med folk i mitt liv som får mig att må dåligt eller som äter upp all min energi. Ska skriva ett varsitt avskedsbrev till dom personerna som jag inte tänker skicka, utan bränna upp. Då har jag iallafall fått alla tankar ur mig och sen raderar jag dom.

Det här ska bli starten på något nytt.
Vill tacka alla människor i min närhet som är där och stöttar mig. Ett speciellt tack till dig M!

Tänkte börja med små mål i taget bara. Jag har en tendens att ställa för höga krav på mig själv annars.
(I mitt huvud så ser jag redan mig själv utomlands äga en bar typ just nu)
Men vi bryter ner det lite.
Mitt mål den här veckan: Börja äta frukost igen!
Sitter här med en osttoast. Win.

Idag ska jag vara glad.
Ska ner på stan strax och sen ska jag med Emelie till frysen och fota när hon åker bräda.

Hahahah btw, kolla in den här länken:
http://existenz.se/out.php?id=28620
DOG NYSS!

Bergochdalbarnedag

The truth is, everyone is going to hurt you. You just got to find the ones worth suffering for.

Idag har varit en rätt jobbig dag.
Somnade sent och sov oroligt hela natten.
Vaknade med huvudvärk och illamående.

Dagens mission var att ta mig till Mottagningen för unga för att träffa en sjuksköterska som har jobbat med ADHD. Jag bad om en psykolog som var specialiserad på ämnet men det fanns tydligen inte.. Anyhow hon var väldigt rar och snäll. Är jobbigare än man tror att gå runt och trycka undan känslor hela tiden. Tillslut så rinner det över. Hon kollade in i mina ögon, länge, och frågade sen hur jag mådde. Då brast det bara. Tårarna bara rann. Kunde inte stoppa det. Jag HATAR att gråta inför folk. Jag hatar att visa mig svag och sårbar.. Hon frågade om mig, och mitt liv och det som gör mig ännu mer ledsen är att det inte fanns så mycket att berätta. Ska gå dit 1-2 gånger i veckan nu iallafall. Känns skönt att ventilera sina tankar igen. Vissa saker vill man inte lägga över på sina polare liksom.

Nästa moment var att åka till Rosenlundssjukhus i Stockholm.
Hade anmält mig på en föreläsning med Justina som hette "Att leva med ADHD"
Det var mycket intressant och Justina är en fascinerande människa. Hon berättade om sig själv och jag kunde känna igen mig i massa saker. Var dock lite deprimerande att hon var 41 år och levde ensam med tre katter.. Kan verkligen se framför mig hur jag kommer bo ute i skogen i en liten stuga med katter upp till axlarna i min ensamhet. Fy fan.. Bättre det än att vara ensam. Är inte så säker på att jag kommer hitta någon som kommer vilja stå ut med mig. Men hon verkade lycklig iallafall. Hon sa många inspirerade saker.  Som att man inte ska skämmas över sig själv eller sin ADHD. Jag är född såhär. Och jag kan inte göra någonting åt det förutom att göra det bästa av situationen.

Det som är mest frustrerande och som jag känner mig väldigt arg över just nu är att ingen någonsin märkte något.. Jag har haft konstant läkarkontakt/psykologkontakt sen jag var barn men aldrig har det fallit något in att jag kanske hade ADHD? Nu när jag sitter med kvittot i handen så är det ju så jävla självklart. Hur kunde dom missa det? Speciellt jag som är prematurbarn också.. Det gör mig besviken och ledsen att ingen bara kunde kolla en extra gång, eller sträcka ut handen den där sista biten. För allting hade sett så mycket mer annorlunda ut då..

Har alltid frågat mig själv vad det har varit för fel på mig. Varför har alla andra kunnat, men inte jag? Har hört frasen "Du kan om du vill" så jävla många gånger. Jag vill ju! Men jag kan inte.. Jag orkar inte. "Du är bara lat" Men min energi är slut.. För jag har lagt den på fel saker. "Du är så respektlös", "Du bryr dig inte, det enda du bryr dig om är dig själv".. Jag behöver inte höra från någon annan att jag är dålig. Det hör jag redan så bra från mig själv.

Var jätteledsen idag i bilen upp till Stockholm. Men ville inte gråta inför Pappa.. Han förstår ändå inte och jag orkar inte förklara för honom just nu. Han trodde bara att jag var sur över någonting. Jag mådde illa hela bilresan och ville bara spy upp all ångest som tryckte i bröstet på mig. Du skulle bara veta.. Men förstår att du och Mamma är trötta på mitt drama som har pågått i ett antal år nu.. Det känns som att mina problem inte är verkliga ändå. "Det går över" eller "Sluta larva dig". Då kan jag lika bra larva mig för mig själv. Det kändes så skönt att få berätta precis hur jag känner och vad jag tänker på utan att någon säger att jag ska skärpa till mig. Någon som lyssnar, även om det bara är den personens jobb. Att bara få ut orden och känna hur dom kommer ut i luften och tar plats, i stället för att trängas inne i mitt huvud..
Det betydde mycket.

I will keep holding on

Känner mig allmänt avtrubbad och kall just nu. Om jag bara stänger av så slipper jag känna att det gör ont. Right? Måste ta mig igenom den här skiten och försöka se framåt. Inget blir bättre av att jag bara tycker synd om mig själv.

Jag gillar inte hösten och vintern. Blir alltid nere då. Bristen på ljus och värme kanske.
Borde flytta utomlands.

På fredag är det Electrolized som gäller! Har sett fram emot det i typ en månad så det ska bli kul!
Ska fota den här gången med så kom och posa!

I can't destroy what isn't there

Var är jag på väg med mitt liv?
Vad gör jag av det?
Känner mig så jävla värdelös och obetydlig hela tiden..
Det enda jag ser fram emot nu för tiden är helgerna så jag kan dricka och bara glömma allt för en stund.
Det känns som att en del av mig har försvunnit.. Vad tänker folk när dom ser på mig? Vad tänker dom om mig? För jag tycker just nu bara illa om mig själv. Vad gör jag för fel? Varför ser jag inte dessa fel själv så jag kan ändra på dom? Varför känner jag mig bara oönskad och i vägen i alla situationer nu för tiden?
Ursäktar mig för min existens.

Jag trodde att allting skulle bli bättre efter diagnosen. Att jag skulle få svar på allt det jag har undrat över. Jag kan inte lita på någon längre.. Inte släppa in någon i mitt liv. För när den personen försvinner så gör det så ont.. Och det blir så tomt.. Folk säger alltid en sak, men gör en annan. "Jag ska inte lämna dig" sen gör dom det ändå.. Försökte att inte vara så naiv jämt och tro på allt som folk säger, men nu är det tvärtom istället. Nu tror jag inte på ett ord. För jag vet redan hur det alltid slutar. Ensamt och kallt. Vad är det för mening med att gå upp på morgonen när man ändå inte har något att leva för? Jag kommer aldrig att göra avtryck i någon annans liv. Saknar någon någonsin mig?

Allas krav på mig är att jag ska ha ett 7-16 jobb varje vardag. Men jag vill inte leva så. Det känns som att jag är menad för något större.. Något som inte finns här. Men jag gör ingenting för att hamna där. Jag kämpar inte ens.. Ingen kommer att komma och knacka på min dörr och hålla fram en lösning. Varför kan jag inte inse det? Mitt liv ligger i mina händer. Men jag håller fingrarna särade och låter bara sanden rinna igenom. Känns som att jag hade så mycket högre förhoppningar på livet än vad livet kan ge mig. Besvikelse?

Jag hatar denna känsla av tomhet. Är som att jag har tappat andan och inte kan andas in igen. Jag inbillar mig att det känns bra, iallafall för stunden. Vägrar se verkligheten. Och den personen som jag bara vill vara med mest av allt har glömt mig för länge sen. Det gör så jävla ont att bara känna att jag inte dög. Varför dög jag inte? Kommer jag någonsin duga för någon? Men hur kan jag duga för någon när jag inte ens kan duga för mig själv? Har tappat hoppet om allting.. Och är så jävla trött på uttrycket "det är inte dig det är fel på, det är mig". Men om det nu inte är mig det är fel på, varför lämnar du mig då?!

Den värsta känslan är inte att vara ensam. Det är att bli glömd av någon du aldrig kommer kunna glömma..