Don't go..

Är rätt så bedövad i sinnet idag.
Men känner mig ändå tom inuti.
Min mobil har nog aldrig varit såhär tyst som den är nu.
Känner mig ensam.

Har varit hemma hos mina föräldrar sen igår just för att jag känner att jag inte vill vara själv.
Men att vara själv och att vara ensam är två olika saker för mig.
Har en otrolig längtan efter någon. En stark person att vara nära, som håller om mig och säger att allt ska bli bra.
Någon som får mig att känna mig behövd och älskad. Någon att skratta med. Någon att leva för.
När jag inte har motivering nog att kämpa för mig själv så kan jag kämpa för någon annan istället.

Jag hatar att jag ska vara så svag och alltid jämföra mig med andra.
Men jag är så rädd att när folk väl skrapat på ytan och märkt att det inte fanns så mycket mer av intresse där under,
att dom ska lämna mig och gå. För så brukar det bli.
Jag tror att jag utåt sett verkar vara en rätt så självsäker och stark tjej. Men här inuti är jag minst på jorden.
Men sånt går lite i perioder också. Ibland kan jag känna att fan! Jag är rätt bra ändå..
Men när allt motbevisar en gång på gång..