I can't destroy what isn't there

Var är jag på väg med mitt liv?
Vad gör jag av det?
Känner mig så jävla värdelös och obetydlig hela tiden..
Det enda jag ser fram emot nu för tiden är helgerna så jag kan dricka och bara glömma allt för en stund.
Det känns som att en del av mig har försvunnit.. Vad tänker folk när dom ser på mig? Vad tänker dom om mig? För jag tycker just nu bara illa om mig själv. Vad gör jag för fel? Varför ser jag inte dessa fel själv så jag kan ändra på dom? Varför känner jag mig bara oönskad och i vägen i alla situationer nu för tiden?
Ursäktar mig för min existens.

Jag trodde att allting skulle bli bättre efter diagnosen. Att jag skulle få svar på allt det jag har undrat över. Jag kan inte lita på någon längre.. Inte släppa in någon i mitt liv. För när den personen försvinner så gör det så ont.. Och det blir så tomt.. Folk säger alltid en sak, men gör en annan. "Jag ska inte lämna dig" sen gör dom det ändå.. Försökte att inte vara så naiv jämt och tro på allt som folk säger, men nu är det tvärtom istället. Nu tror jag inte på ett ord. För jag vet redan hur det alltid slutar. Ensamt och kallt. Vad är det för mening med att gå upp på morgonen när man ändå inte har något att leva för? Jag kommer aldrig att göra avtryck i någon annans liv. Saknar någon någonsin mig?

Allas krav på mig är att jag ska ha ett 7-16 jobb varje vardag. Men jag vill inte leva så. Det känns som att jag är menad för något större.. Något som inte finns här. Men jag gör ingenting för att hamna där. Jag kämpar inte ens.. Ingen kommer att komma och knacka på min dörr och hålla fram en lösning. Varför kan jag inte inse det? Mitt liv ligger i mina händer. Men jag håller fingrarna särade och låter bara sanden rinna igenom. Känns som att jag hade så mycket högre förhoppningar på livet än vad livet kan ge mig. Besvikelse?

Jag hatar denna känsla av tomhet. Är som att jag har tappat andan och inte kan andas in igen. Jag inbillar mig att det känns bra, iallafall för stunden. Vägrar se verkligheten. Och den personen som jag bara vill vara med mest av allt har glömt mig för länge sen. Det gör så jävla ont att bara känna att jag inte dög. Varför dög jag inte? Kommer jag någonsin duga för någon? Men hur kan jag duga för någon när jag inte ens kan duga för mig själv? Har tappat hoppet om allting.. Och är så jävla trött på uttrycket "det är inte dig det är fel på, det är mig". Men om det nu inte är mig det är fel på, varför lämnar du mig då?!

Den värsta känslan är inte att vara ensam. Det är att bli glömd av någon du aldrig kommer kunna glömma..