Det är mycket diskussioner om mediciner och medicinering mot ångest/depression och liknande.
Inte så många som är för utan dom flesta är emot det. Och det har jag också varit.
Förut så sa jag alltid till mig själv att om jag har tagit mig ner i skiten så ska jag fan kunna ta mig upp också.
Men att säga en sak och att sen göra det är en annan. Jag försökte länge. I flera år.
Jag insåg tillslut att jag inte hade försatt mig i den situationen själv. Det var inte mitt fel att jag mådde dåligt.
Och tillslut när man inser att livet inte väntar på dig utan forsätter som om du inte var där, så börjar man tänka om.
Om man inte har varit där, där nere på botten av allt i kvicksanden, när man helt meningslöst försöker trampa vatten utan resultat,
så är det svårt att förstå. När det tillslut handlar om att leva eller inte leva. För vem orkar leva när man ändå inte lever?
Att bara ligga i sin säng och stirra in i väggen hela dagarna är inte ett liv för mig.
När man ser solen, men inte känner den inuti.. Så vill jag inte ha det.
Försökte dra mig iväg till skolan men fick alltid panik.
Och på kvällarna blev det alltid värre. Så fort det blev mörkt och det var dags att sova kom ångesten.
Täcket kunde kännas som att det var av bly och det blev svårt att andas. Det tryckte över bröstet och kändes som att jag hade två kalla händer runt halsen som höll om hårt. Somnade aldrig förrän det hade blivit ljust igen. Och sen var det dags att vakna och gå upp till skolan..
Kunde inte äta heller. Varje tugga kändes som att den skulle sätta sig på tvären i halsen och täppa till.
Hade ständigt ont i hjärtat och trodde att det skulle stanna vilken sekund som helst. Kommer ihåg när jag fick hjärtklappning och tänkte att "nu är det kört, nu händer det verkligen". Detta fenomen kallas då för Panikångest. Det är ett system som vi har för att kunna fly och agera snabbt i fara. Pulsen ökar och hela kroppen går igång, andningen ökar och man får panik helt enkelt. Instinkterna och kroppen tar över. Det hade då varit bra om jag kanske hade hållit på att bli överkörd av en bil. Men det fanns ingen bil. Jag kunde sitta i soffan helt lugnt och helt plötsligt få panik och tro att jag skulle dö. Folk försökte prata mig till sans men man är så jävla säker på att det är sant för ingen känner likadant som man gör inuti. Ingen kan förstå känslan. Allt som fanns i huvudet då var jag och döden.. Kunde få såna här attacker 1-4 gånger om dagen när det var som värst.. Det går inte så bra att leva ett normalt liv då. Speciellt skolan. Det blev bara kaos. Dessutom kunde jag inte åka buss eller tåg för jag var rätt för att få en attack och att alla andra skulle tycka att jag var knäpp i huvudet.
Min första attack minns jag så väl. Jag satt hemma på sommarlovet framför datorn mitt i natten och började bli lite trött.
det började domna i min högra arm och spred sig uppåt. Jag fick totalpanik och trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt eller något och att domningarna skulle sprida sig till hjärtat så att det skulle stanna. Jag sprang in till Mamma och Pappa och bara skrek och grät. Mamma försökte få ur mig vad som hade hänt men hon förstod väl tillslut och gav mig lugnande. Det tog säkert minst en kvart innan jag lugnade ner mig. Men kändes som en hel evighet. Tillslut så somnade jag av utmattning och vi pratade inte om det dagen efter.
Det roliga är att när jag skulle prata med mina föräldrar om det här vid något senare tillfälle så blånekade dom att det hade hänt..
En dag i skolan fick jag ännu en panikångestattack. Denna var dock lite värre än hur dom brukar vara. En vän som jag umgicks mycket med då gick igenom ungefär samma sak just då så hon ringde min pappa som kom och hämtade mig. Han försökte få mig att gå hem själv men det gick inte ens att få kontakt med mig och jag bara skakade, kippade efter andan och grät. Oavbrutet.
Han bestämde sig för att dra med mig till Mottagningen för unga och jag blev ännu en gång erbjuden medicin.
Hade sagt prompt nej hela tiden. För att jag ville visa alla att jag klarade mig själv. Jag behövde inga jävla mediciner.
Men läkaren som jag träffade där sa någonting som fick mig att tänka om. Han sa: "Se det inte som en medicin utan se det som någonting som hjälper till att bära dig, när du själv inte orkar". Tycker att det stämmer rätt så bra. Vilka tar inte huvudvärkstabletter när dom har ont i huvudet? Bara det att den här smärtan går inte att peka ut på samma sätt. Man blir galen inuti men vet inte varför så det tar sig uttryck fysiskt istället. Därför fick jag ont i hjärtat, trodde jag skulle kvävas o.s.v. Jag började iallafall med dom antidepressivapillerna. Och jag började leva igen. Jag blev mig själv igen.
Har nu gått på dom i cirka 3 år tror jag. Och var inte meningen att det skulle bli så länge men det är en annan parantes. Jag kan räkna på min högra hand hur många gånger jag har haft en panikångestattack sen den dagen. Utan medicinen vet jag inte ens om jag hade levt idag.. Sen att det är annat som har kommit upp och spökar nu som ADHDdiagnosen exempelvis kan bara ge förklaring på saker och ting. Så fort jag har en stabil medicinering mot ADHDn så ska jag börja trappa ner på dom antidepressivamedicinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar