Bergochdalbarnedag

The truth is, everyone is going to hurt you. You just got to find the ones worth suffering for.

Idag har varit en rätt jobbig dag.
Somnade sent och sov oroligt hela natten.
Vaknade med huvudvärk och illamående.

Dagens mission var att ta mig till Mottagningen för unga för att träffa en sjuksköterska som har jobbat med ADHD. Jag bad om en psykolog som var specialiserad på ämnet men det fanns tydligen inte.. Anyhow hon var väldigt rar och snäll. Är jobbigare än man tror att gå runt och trycka undan känslor hela tiden. Tillslut så rinner det över. Hon kollade in i mina ögon, länge, och frågade sen hur jag mådde. Då brast det bara. Tårarna bara rann. Kunde inte stoppa det. Jag HATAR att gråta inför folk. Jag hatar att visa mig svag och sårbar.. Hon frågade om mig, och mitt liv och det som gör mig ännu mer ledsen är att det inte fanns så mycket att berätta. Ska gå dit 1-2 gånger i veckan nu iallafall. Känns skönt att ventilera sina tankar igen. Vissa saker vill man inte lägga över på sina polare liksom.

Nästa moment var att åka till Rosenlundssjukhus i Stockholm.
Hade anmält mig på en föreläsning med Justina som hette "Att leva med ADHD"
Det var mycket intressant och Justina är en fascinerande människa. Hon berättade om sig själv och jag kunde känna igen mig i massa saker. Var dock lite deprimerande att hon var 41 år och levde ensam med tre katter.. Kan verkligen se framför mig hur jag kommer bo ute i skogen i en liten stuga med katter upp till axlarna i min ensamhet. Fy fan.. Bättre det än att vara ensam. Är inte så säker på att jag kommer hitta någon som kommer vilja stå ut med mig. Men hon verkade lycklig iallafall. Hon sa många inspirerade saker.  Som att man inte ska skämmas över sig själv eller sin ADHD. Jag är född såhär. Och jag kan inte göra någonting åt det förutom att göra det bästa av situationen.

Det som är mest frustrerande och som jag känner mig väldigt arg över just nu är att ingen någonsin märkte något.. Jag har haft konstant läkarkontakt/psykologkontakt sen jag var barn men aldrig har det fallit något in att jag kanske hade ADHD? Nu när jag sitter med kvittot i handen så är det ju så jävla självklart. Hur kunde dom missa det? Speciellt jag som är prematurbarn också.. Det gör mig besviken och ledsen att ingen bara kunde kolla en extra gång, eller sträcka ut handen den där sista biten. För allting hade sett så mycket mer annorlunda ut då..

Har alltid frågat mig själv vad det har varit för fel på mig. Varför har alla andra kunnat, men inte jag? Har hört frasen "Du kan om du vill" så jävla många gånger. Jag vill ju! Men jag kan inte.. Jag orkar inte. "Du är bara lat" Men min energi är slut.. För jag har lagt den på fel saker. "Du är så respektlös", "Du bryr dig inte, det enda du bryr dig om är dig själv".. Jag behöver inte höra från någon annan att jag är dålig. Det hör jag redan så bra från mig själv.

Var jätteledsen idag i bilen upp till Stockholm. Men ville inte gråta inför Pappa.. Han förstår ändå inte och jag orkar inte förklara för honom just nu. Han trodde bara att jag var sur över någonting. Jag mådde illa hela bilresan och ville bara spy upp all ångest som tryckte i bröstet på mig. Du skulle bara veta.. Men förstår att du och Mamma är trötta på mitt drama som har pågått i ett antal år nu.. Det känns som att mina problem inte är verkliga ändå. "Det går över" eller "Sluta larva dig". Då kan jag lika bra larva mig för mig själv. Det kändes så skönt att få berätta precis hur jag känner och vad jag tänker på utan att någon säger att jag ska skärpa till mig. Någon som lyssnar, även om det bara är den personens jobb. Att bara få ut orden och känna hur dom kommer ut i luften och tar plats, i stället för att trängas inne i mitt huvud..
Det betydde mycket.