Allt kommer ordna sig

Även fast jag bara är 20 år så har jag fått kämpa en del i livet.
Men det jag har lärt mig av det är att ingenting kommer gratis.
Det har även gjort mig stark.

Allt började när min familj flyttade en bit utanför Södertälje till ett mindre samhälle.
Mina föräldrar hade hittat sitt drömhus där och det fanns mycket barnfamiljer i området.
Det var fridfullt och lungt och hände inte så mycket. Var även nära till naturen.
Det var sommarlov och jag skulle snart börja tvåan på lågstadiet i en ny skola.
Jag började på fritids några veckor innan skolstarten och lärde känna många och trivdes bra. Jag var en glad, sprallig och väldigt framåt tjej. Jag trodde bra om mig själv och jag var mycket mån om folk i min omgivning.

Veckorna gick och det var dags för skolstart i den nya klassen. Jag kommer ihåg att jag var mycket nervös men tänkte att det kommer nog gå bra. Jag kände redan några som skulle gå i min klass som jag hade lärt känna på fritids. Jag cyklade till skolan, den vägen som pappa hade visat mig och gick in i klassrummet. Där var min nya fröken och mina nya klasskamrater. Fröken visade mig till min plats och jag kommer ihåg blickarna som brände i ryggen. Jag blev lite blyg men när fröken berättade att det var flera nya i klassen så kändes det okej. Jag kände igen en kille vid mitt bord som jag hade lärt känna på fritids men han hälsade inte på mig.. Och det var början på det.

Jag kände nästan direkt att jag inte passade in här. Eller att jag inte fick passa in.
Jag vet inte varför det blev så men min fröken ogillade mig från första stund och hon smittade av det till alla i klassen som såg upp till henne. Jag fick inte vara med och det var ingen som pratade med mig. Tro mig, jag försökte komma in i klassen men det gick helt enkelt inte. De få tillfällena när någon pratade med mig var när ingen annan såg.

Jag blev väldigt ensam.
Det var som att jag var osynlig.
Jag gick runt för mig själv på rasterna och likadant blev det när jag kom hem.
Jag hade ett stort klätterträd på tomten som jag brukade sitta högt upp i och drömma mig bort. Jag vet inte varför jag inte dög..

Mina föräldrar började snart märka att det var något som var fel när jag inte ville gå till skolan. Jag fick svårt att sova nätterna innan skoldagar och fick ofta väldigt ont i magen. Dom tog med mig till en läkare men dom hittade inget fel.
Min pappa följde med mig en gång när vi skulle på utflykt med klassen och han märkte att ingen hälsade på mig. Inte ens fröken.
Jag var inget elakt barn. Det vet jag.

Tiden gick och det blev bara värre.
Kommer ihåg att en tjej i min klass sa till mig att "Det var mycket bättre innan du kom hit". Dom orden gjorde ont i magen. Dom la sig där och gjorde sig hemmastadda. Sen började jag hitta massor med fel hos mig själv. Från att vara en väldigt social och öppen tjej till att bli nedstämd och inåtstängd var en stor förändring. Mamma och Pappa kände att det inte kunde fortsätta såhär. Dom tog kontakt med skolan och försökte luska ut vad som var fel. Sanningen kom fram sakta men säkert. Jag var utstött och mobbad. Min fröken sa att jag inte var som dom andra barnen. Jag var för "lillgammal". Hon tog även den värsta mobbaren till försvar och sa att hon hade det svårt hemma, därför var hon sån. Mina föräldrar tog kontakt med rektorn som bekräftade att det var rätt vanligt att det kunde bli såhär om man inte hade vuxit upp med alla andra i samhället. Mina föräldrar bestämde sig för att sälja sitt drömhus och flytta tillbaka till stan igen.

Jag fick börja i min gamla klass igen och det kändes bra. Men såren som fanns där inne kunde nog aldrig läka helt igen. Jag var inte samma tjej som kom tillbaka. Jag minns också den skillnaden. Innan så hade allting varit så självklart, att jag fanns där. Men nu var jag obekväm i allt jag gjorde och undrade vad alla andra skulle tycka.

Jag slutade äta och fick anorexi och blev skickad till en barnpsykolog.
När jag hade gått där ett tag så hade han fått fram att "Jag bara ville vara som alla andra". Jag kommer ihåg att så fort jag åt någonting så blev jag nervös och det kändes som att det satte sig på tvären i halsen. Jag fick panik och gick in på toaletten och kräktes. Jag var då alltså 9-10år bara!

Jag blev så småningom bättre. Mycket tack vare att jag började simma.
Jag utvecklades fort och gillade simningen mer och mer.
Jag fick hoppa över vissa grupper för att jag var så duktigt och jag kände att äntligen hade jag hittat något jag var bra på. Vad som än hände annars så kunde dom inte ta det här ifrån mig.

Det var dags att börja femman och vi fick en ny lärare. Han gillade inte heller mig, för jag kunde aldrig sitta still. Läkarna skyllde på att jag var för tidigt född, men att jag skulle komma ikapp dom andra när jag blev äldre. Jag kommer ihåg att vi hade fått i uppgift att läsa en bok som hette Godnatt mister Tom. Och för mig som älskade att läsa så var det inget problem! Jag läste ut boken och skrev en recension på den som vi hade blivit tillsagda att göra. En kille i klassen tog kontakt med mig och frågade om jag kunde skicka min recension till honom. Han hade inte hunnit läsa klart boken men han lovade att han inte skulle kopiera av bara utan han skulle göra sin egen version av den. Jag ville vara snäll så jag skickade den till honom. Nästa dag i skolan så kom alla killar i klassen fram och tackade mig och hånflinade. Jag förstod inte vad dom tackade för förens jag träffade min lärare. När jag gav honom min recension så skrattade han åt mig och rev sönder pappret.  Det visade sig att killen som jag hade skickat min recension till hade kopierat den rakt av och hunnit gett den till läraren före mig. Min lärare trodde då att jag var en av dom som hade fuskat. Jag försökte förklara för honom att det var JAG som hade skrivit den men han vägrade lyssna. För hur kunde jag ha skrivit en sån bra recension?

Vi var en grupp på sju tjejer i klassen som alltid brukade vara tillsammans på rasterna. Jag fick inte sitta bredvid mina vänner utan jag fick sitta vid "stökbordet" så han kunde hålla koll på mig. Likadant var det när vi hade fridluftsdagar och skulle bli indelade i grupper. Jag fick alltid vara med dom som han visste inte gillade mig.
Kommer även ihåg vid ett tillfälle när han målade upp en bok på tavlan. Han sa till hela klassen att det var läroplanen. Han drog ett streck horisontellt på mitten av boken och sa att "Här är hela klassen nu" och sen gjorde han ett till streck nästan längst ner på boken och sa "Förutom Josefine... Hon är här nere"

Jag var ingen dum eller trög tjej. Jag hade bara svårt att koncentrera mig.
Jag försökte hela tiden men det gick liksom inte! Varför kunde alla andra men inte jag?
Jag var åtminstone inte ensam för jag hade ju mina tjejkompisar. Men vi i vår tur var utstötta av "coola gänget" som dom själva kallade sig. Men så länge vi hade varandra så var det okey.

Simningen tog över mer och mer. Fyra träningar i veckan blev till fem träningar i veckan, och så fortsatte det ju bättre jag blev och ju högre upp jag kom i grupperna. Snart så han jag bara med simningen och skolan om dagarna. Men det tänkte jag inte på för mina bästa vänner hade jag på simningen. Tyvärr gick dom inte i samma grupp som mig, men snart var det prat om att det var dags att flyttas upp! Vi åkte iväg till en stor tävling och min tränare sa till mig att om jag slog mitt rekord så skulle jag bli uppflyttad. Jag minns att jag var jättenervös! Men jag kunde ju det här!

Det var dags att gå upp på startpallen och jag kommer ihåg att mina ben skakade. Första visslingen ljöd och jag intog startposition. Jag var helt blixtstilla och väntade på signalen som skulle komma när som helst. Det var säkert vara tre sekunder men det kändes som 5 minuter. Signalen kom tillslut och jag dök i. Allting blev så självklart. Ibland undrar jag om jag kanske skulle ha fötts till en delfin istället. Jag simmade det fortaste jag kunde. Jag hade konkurrens på min högra sida, men jag var envis och tänkte att nej! Nu ska jag klara det här! Jag kom tillslut i mål och jag var först! Jag hade klarat det och slagit mitt rekord!  Min Mamma sa alltid att det var så bra att jag var sprinter för jag hade ändå alltid bråttom överallt. Iallafall så fick jag flytta upp en grupp och jag trivdes som fisken i vattnet! ;)
Jag hade mina bästa vänner där och vi hade en tränare som vi gillade väldigt mycket.

Jag utvecklades snabbt och kom ifatt dom andra i gruppen mer och mer. Dom var vana vid att träna i ett mycket högre tempo än jag men jag kämpade på och slog nya rekord hela tiden. Efter ett tag så började min tränare att förändras.. Han gick igenom tuffa saker både hemma och på sitt arbete och han lät det gå ut över oss. Allting blev mer och mer på allvar och han kunde få utbrott på oss över minsta lilla sak. Han kom på någonting som hette "Hellweek" och det innebar att vi skulle träna det hårdaste vi någonsin gjort i en hel vecka. Detta skedde på höstlovet och vi fick träna två gånger om dagen. Jag kände hur jag blev mer och mer otrygg med min tränare och jag gillade inte sättet han knäckte oss på. Vi pratade mycket om det i omklädningsrummet och jag tyckte att vi skulle göra någonting åt det, så vi bestämde oss för att ta ett prat med honom. Jag är uppfostrad så att jag säger vad jag tycker, och jag står fast vid det! Vi hade ett möte och som vanligt så frågade han om någon hade någonting att ta upp. Jag räckte upp handen och fick ordet. Jag kunde inte kolla honom i ögonen, och ingen av dom andra heller och jag visste inte hur jag skulle börja. Jag lyckades staka fram att vi tyckte att han var för sträng och att han behandlade oss orättvist. Självklart blev han rasande och frågade vad JAG grundade det på? Jag sa att det inte bara var jag som tyckte det utan VI. Han frågade resten av gruppen om det var någon annan som tyckte likadant? Jag kollade upp på mina vänner, vissa av dom mina bästa vänner, och blev nervös när sekunderna gick men ingen rörde på sig eller sa något.. Alla satt tysta och kollade ner i golvet. Han sa till mig att jag kunde stanna kvar och att dom andra kunde gå och byta om. Mina vänner gick ut från rummet med blickarna i golvet. Han sa till mig att han inte gillade min attityd och att jag kunde gå hem och strunta i att komma tillbaka om det var såhär jag kände. Jag blev helt knäckt och började gråta. Jag gick hem och berättade vad som hade hänt. Jag kände mig oerhört besviken och ledsen och när jag konfronterade mina vänner så sa dom bara "men du vet ju hur han är.." Min Mamma gick till klubbchéfen som hade ett samtal med min tränare och jag fick komma tillbaka till gruppen igen. Han hämnades på mig genom att anmärka på mista fel jag gjorde och trycka ner mig så fort han hade chansen. Jag vågade inte yttra ett negativt ord till om honom igen.

Det gick rykten i klubben om att det var dags för ändringar i grupperna. För dom flesta betydde detta något positivt, men jag kände på mig att det här inte kunde betyda något bra för min del. Och det stämde. Jag blev nedflyttad en grupp igen med ursäkten att jag hade för dålig teknik, även fast min tränare hade stått och sagt till alla föräldrarna att han aldrig skulle flytta ner någon. Jag lärde mig ganska fort att man inte alltid ska lita på vad folk säger. Speciellt vuxna. Resultatet blev att jag ledsnade på simningen. Den tränaren som vi hade där gav oss inga utmaningar och när jag samtidigt skulle börja högstadiet så var det mer som lockade där istället.
Jag slutade att simma och jag förlorade mina vänner.

Helt plötsligt hade jag så mycket tid! Förut hade jag bara tränat all min lediga tid. Men detta passade ju mig perfekt eftersom jag hade börjat i en ny klass och allt. Jag började i en musikklass, eftersom jag alltid hade gillat att sjunga, och jag trivdes mycket bra! Dom här människorna var lite mer som jag och jag blev accepterad och omtyckt för den jag var. Men efter ett tag så började jag känna att det fattades någonting. Vem var jag nu? Vad var jag bra på? Förut hade simningen varit en slags identitet men nu var jag ingenting..

Jag började må dåligt och det blev sämre och sämre.
Jag slutade äta igen och jag kunde inte sova om nätterna.
Jag somnade inte förens det blev ljust vilket gjorde att jag inte orkade upp till skolan i tid utan dök oftast upp vid lunch. Mina betyg som hade varit på topp rasade och lärarna blev mer och mer besvikna på mig. Det enda jag fortfarande gjorde bra ifrån mig i var Musiken.

Jag fick börja gå till en psykolog igen men hon förstod mig inte och ville bara att jag skulle ta massor med tabletter hit och dit. Jag vägrade. Hade jag tagit mig ner i skiten så kunde jag ta mig tillbaka igen!
På kvällarna så satt jag instängd i mitt rum och lyssnade på musik. Och efter ett tag så började jag skada mig själv. Jag kände att jag behövde göra illa mig själv för jag förtjänade inget bättre och hade varit dum. I skolan så började mina vänner märka att saker inte stod rätt till och när dom frågade hur jag mådde så brast jag antingen ut i gråt eller så ville jag inte prata om det. Jag hade vissa dagar då jag orkade spela att jag mådde bra och var glad. Så dom tänkte väl att det var okej. Jag hatade att vara ensam men samtidigt så ville jag inget hellre.

Mina föräldrar blev bara mer och mer frustrerade. Dom förstod ingenting och undrade varför jag var så sur hela tiden. Jag sa att jag inte mådde bra men dom tänkte väl att "det går nog över om vi låter henne vara". Så dom lät mig vara. Jag skadade mig själv mer och mer, men var noga med att göra det på ställen där det inte syntes. Jag ville inte att någon skulle se. Jag kände att jag bara förstörde för alla i min närhet hela tiden och jag orkade inte göra någonting tillslut. Jag låg bara hemma i min säng helt apatisk och stirrade in i väggen.

Jag ville att Mamma och Pappa skulle förstå men jag visste inte hur jag skulle förklara. Jag skrev ett mejl till min Mamma och mejlade det till henne en kväll när jag var på jobbet. Jag stod inte ut med att bära på det längre. Jag gick sakta hem och var rädd för vad jag skulle mötas av. Jag hittade min Mamma i vardagsrummet gråtandes och min Pappa började skälla på mig. Jag började också gråta och försökte få ur mig ord men det gick inte. Mamma sa att hon ville se mina sår men jag ville inte visa dom. Jag ville inte att hon skulle se allt det som jag hade gjort mot mig själv, för hon skulle ändå inte förstå. Jag ville inte göra henne ännu ledsnare. Men Mamma gick fram till mig och försökte dra upp min tröja. Jag grät och allt jag fick ur mig var bara "Nej, nej nej.." Jag kämpade emot men Pappa kom och hjälpte till så dom fick upp tröjan på mig. Det dom fick se var ingen vacker syn. Hela mina revben var fulla av skärsår. Jag höll för ögonen för jag ville inte se deras reaktion. Jag skämdes så fruktansvärt. Men jag hörde Mamma. Först tappade hon andan och sen började hon skrika av sorg. Hon grät och skrek samtidigt och föll ihop på golvet. Jag sjönk ner mot väggen och gömde huvudet mellan knäna. Pappa var tyst först men sen så frågade han om det fanns mer? Jag skakade på huvudet men han trodde mig inte, så jag fick dra upp byxorna också. Nu skrek  pappa också, men av ilska. Han skrek att jag var dum i huvudet och undrade hur fan jag kunde göra sådär mot mig själv. Mamma tog tag i mig och drog mig till sig och kramade om mig samtidigt som vi båda bara grät. Jag vet inte hur länge vi satt där på golvet. Mamma sa att "Vi ska fixa det här. Allt kommer ordna sig."

Mamma ringde till skolan och sjukskrev mig i två veckor. Min mormor kom och passade mig på dagarna när mina föräldrar var på jobbet. Hon klappade på mig och berättade vad hon själv hade gått igenom som ung. Det kändes bra. Det kändes skönt att dom äntligen visste. Även fast jag skämdes så var jag inte ensam längre. Mamma ringde även till Mottagningen för unga och bokade en tid hos en ny psykolog. Jag blev som småning om bättre och slutade att skada mig själv helt. Och jag har inte gjort något mer sen dess. Jag tog tag i skolan igen och försökte arbeta upp mina betyg den lilla tiden som var kvar och jag lyckades. Det var inga topp betyg men jag hade inte IG i något ämne och jag fick MVG i musik. Musiken har alltid varit otroligt viktig för mig och kommer alltid vara en stor del av mitt liv.

Jag började gymnasiet till hösten och hade valt en linje som hette Beteendevetenskap. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och hur människan fungerar så jag tänkte att det nog skulle passa mig bra. Verkligheten var dock en annan. Jag trivdes inte i klassen utan blev utanför, ännu en gång. Jag var inte som någon annan. Jag fick snea blickar och onda kommentarer men nu kände jag att jag orkade inte bry mig. Jag hittade två vänner i klassen som inte heller riktigt blev en i gänget så vi höll ihop vi tre. Det var så ovant för mig med tanke på hur det hade varit i min gamla klass. Där var alla vänner med varandra. Men här var det precis tvärt emot. Jag gick där i ett halvår ungefär men började må sämre igen och min bästa vän slutade. Jag kände att jag inte orkade gå till skolan i två och ett halvt år till om inte hon var där och stöttade mig. Min andra vän sökte sig till dom andra så jag var helt ensam. Jag gick och pratade med syon och hon sa att det inte var försent att byta linje om jag ville det. Då var det självklara valet Musik.

Jag började i en ny skola igen och jag kände inte någon i min klass. Det fanns en som jag var lite bekant med så det så jag fick sitta bredvid henne i början. Den här klassen välkomnade mig med öppna armar och jag kom in jättesnabbt. Jag fick en självklar plats i klassen och hela jag blommade ut igen. Den här skolan var mer seriös gällande musiken också så jag utvecklades jättemycket inom sången och jag började även spela lite gitarr. Det gjorde inte så mycket om man inte kunde, det var att man försökte som räknades. Vi hade alltid jättekul i skolan och jag började umgås med några av dom på fritiden.

Och sen kom panikångesten..