Wonderful

Att vakna med ömmande käkar och magkramper känns verkligen awesome. Dessutom har jag slut på min bussremsa märkte jag, och 7 dagar kvar till lön. Min ängel Johanna räddade mig med att skicka en smsbiljett. Jag kan inte göra det längre för mitt personnummer var inte registrerat. Aja, dags att göra sig i ordning och dra!

Tänkte försöka dra igång den här bloggen igen. Kommer dock bli mer personligt just nu känner jag och mindre sminkande. Så lite tid, så mycket att göra.

Träffade en gammal vän förra veckan som jag inte träffat på ett år. Allt kändes precis som vanligt och det kändes skönt. Hon har fattats i mitt liv.

Inredningstankar

Har surfat runt lite på ikea, rusta och h&ms sajter och har blivit lite kär i "några" saker. Nej, ska inte köpa allt och speciellt inte på en gång. Ska börja om från början nu och bygga upp ett trivsamt och mysigt hem. Självklart ska jag ta med mig mina möbler som jag har nu med. Men soffan tillexempel kan man ju klä om väldigt enkelt. Åh, älskar ikea!

I can't go on, I'll go on

Ursäkta för att det har varit väldigt dött här dom senaste dagarna. Har bara haft väldigt mycket på det personliga planet som är mer eller mindre kaos just nu. Men jag kör på iallafall. Upprepar för mig själv att allt kommer att bli bra och det börjar kännas okey.

Har underbara vänner och en underbar familj som finns där för mig när det behövs, och ska börja på ett nytt jobb på måndag som är på heltid. Kommer sakna mitt gamla jobb dock men ska se om jag kan lyckas kombinera dom båda utan att bränna ut mig totalt.

Har bestämt mig för att ta 3an ändå och jag kommer klara av det. Ska ha en inneboende så det kommer bli bra ändå. Katterna behöver lite utrymme att sträcka på sig ordentligt och jag vill inte bo i en liten konservburk med massa minnen.

Nej, detta är som ett plåster. Om man drar av det sakta gör det ont, men om man bara drar av det hårt i ett svep så svider det bara lite, sen är det över.

Rösta på mig till The Voice Sverige!

Hejsan!

Jag har sökt till The Voice Sverige
och det skulle verkligen betyda massor om du ville rösta på mig:

http://thevoicesverige.tv4.se/2011/auditions/josefine-nymark/

Du röstar genom att trycka på stjärnorna under klippet!

Kramar på er alla!

Who am I?

Blir lite fundersam ibland på hur mycket jag har förändrats. Om det är bra eller dåligt. Okey, skitbra att inte vara ute och festa varje helg men kan samtidigt inte låta bli att känna mig så äckligt tråkig.. Känns som jag har krupit in i en slags kokong och bara gömmer mig. Vart tog gnistan vägen liksom?

Att övervinna hinder

Är väldigt stolt över mig själv idag. Någonting som jag trodde skulle vara helt omöjligt för mig att genomföra, fixade jag utan att ens höja ögonbrynen.

Det är rätt skönt att veta det.

Att när det väl kommer till kritan så är jag starkare än vad jag själv tror.

Ångest

Den här morgonen är mest fylld med ångest för mig. Vill helst bara fly här ifrån.

Är på jobbet och idag ska jag ställas inför en uppgift som jag aldrig utfört förut. Alldeles själv. Det är lika med, ingen räddning eller trygghet från någon annan. Jag måste bara göra det liksom. Är jätte nervös och har en stor klump i magen. Att jag knappt har fått sova inatt gör inte saken bättre.

Är det vid sånna här tillfällen man ber till Bamse?

Snälla rara Bamse, du med dunderhonungen, giv mig styrka och mod. Brum

Me

 

Testade att ladda upp en bild via mobilen!

Dagens smink!

Idag blev det bara en svart enkel sotning.

Hatar min mobilkamera som jag tar kort med just nu dock,

färgerna blir jätte ojämna och min hud ser gul ut.. Aja.

Happy New Year!

Mina nyårsnaglar! 

Kathrins nyårsnaglar! 

Mitt nyårssmink! 

Mitt nyårssmink!

Närbild! (Pärlorna är egentligen lila)

Närbild! (Pärlorna är egentligen lila)

Mitt år i bilder!

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

Oktober, bonusbild!

November

December

Allt kommer ordna sig

Även fast jag bara är 20 år så har jag fått kämpa en del i livet.
Men det jag har lärt mig av det är att ingenting kommer gratis.
Det har även gjort mig stark.

Allt började när min familj flyttade en bit utanför Södertälje till ett mindre samhälle.
Mina föräldrar hade hittat sitt drömhus där och det fanns mycket barnfamiljer i området.
Det var fridfullt och lungt och hände inte så mycket. Var även nära till naturen.
Det var sommarlov och jag skulle snart börja tvåan på lågstadiet i en ny skola.
Jag började på fritids några veckor innan skolstarten och lärde känna många och trivdes bra. Jag var en glad, sprallig och väldigt framåt tjej. Jag trodde bra om mig själv och jag var mycket mån om folk i min omgivning.

Veckorna gick och det var dags för skolstart i den nya klassen. Jag kommer ihåg att jag var mycket nervös men tänkte att det kommer nog gå bra. Jag kände redan några som skulle gå i min klass som jag hade lärt känna på fritids. Jag cyklade till skolan, den vägen som pappa hade visat mig och gick in i klassrummet. Där var min nya fröken och mina nya klasskamrater. Fröken visade mig till min plats och jag kommer ihåg blickarna som brände i ryggen. Jag blev lite blyg men när fröken berättade att det var flera nya i klassen så kändes det okej. Jag kände igen en kille vid mitt bord som jag hade lärt känna på fritids men han hälsade inte på mig.. Och det var början på det.

Jag kände nästan direkt att jag inte passade in här. Eller att jag inte fick passa in.
Jag vet inte varför det blev så men min fröken ogillade mig från första stund och hon smittade av det till alla i klassen som såg upp till henne. Jag fick inte vara med och det var ingen som pratade med mig. Tro mig, jag försökte komma in i klassen men det gick helt enkelt inte. De få tillfällena när någon pratade med mig var när ingen annan såg.

Jag blev väldigt ensam.
Det var som att jag var osynlig.
Jag gick runt för mig själv på rasterna och likadant blev det när jag kom hem.
Jag hade ett stort klätterträd på tomten som jag brukade sitta högt upp i och drömma mig bort. Jag vet inte varför jag inte dög..

Mina föräldrar började snart märka att det var något som var fel när jag inte ville gå till skolan. Jag fick svårt att sova nätterna innan skoldagar och fick ofta väldigt ont i magen. Dom tog med mig till en läkare men dom hittade inget fel.
Min pappa följde med mig en gång när vi skulle på utflykt med klassen och han märkte att ingen hälsade på mig. Inte ens fröken.
Jag var inget elakt barn. Det vet jag.

Tiden gick och det blev bara värre.
Kommer ihåg att en tjej i min klass sa till mig att "Det var mycket bättre innan du kom hit". Dom orden gjorde ont i magen. Dom la sig där och gjorde sig hemmastadda. Sen började jag hitta massor med fel hos mig själv. Från att vara en väldigt social och öppen tjej till att bli nedstämd och inåtstängd var en stor förändring. Mamma och Pappa kände att det inte kunde fortsätta såhär. Dom tog kontakt med skolan och försökte luska ut vad som var fel. Sanningen kom fram sakta men säkert. Jag var utstött och mobbad. Min fröken sa att jag inte var som dom andra barnen. Jag var för "lillgammal". Hon tog även den värsta mobbaren till försvar och sa att hon hade det svårt hemma, därför var hon sån. Mina föräldrar tog kontakt med rektorn som bekräftade att det var rätt vanligt att det kunde bli såhär om man inte hade vuxit upp med alla andra i samhället. Mina föräldrar bestämde sig för att sälja sitt drömhus och flytta tillbaka till stan igen.

Jag fick börja i min gamla klass igen och det kändes bra. Men såren som fanns där inne kunde nog aldrig läka helt igen. Jag var inte samma tjej som kom tillbaka. Jag minns också den skillnaden. Innan så hade allting varit så självklart, att jag fanns där. Men nu var jag obekväm i allt jag gjorde och undrade vad alla andra skulle tycka.

Jag slutade äta och fick anorexi och blev skickad till en barnpsykolog.
När jag hade gått där ett tag så hade han fått fram att "Jag bara ville vara som alla andra". Jag kommer ihåg att så fort jag åt någonting så blev jag nervös och det kändes som att det satte sig på tvären i halsen. Jag fick panik och gick in på toaletten och kräktes. Jag var då alltså 9-10år bara!

Jag blev så småningom bättre. Mycket tack vare att jag började simma.
Jag utvecklades fort och gillade simningen mer och mer.
Jag fick hoppa över vissa grupper för att jag var så duktigt och jag kände att äntligen hade jag hittat något jag var bra på. Vad som än hände annars så kunde dom inte ta det här ifrån mig.

Det var dags att börja femman och vi fick en ny lärare. Han gillade inte heller mig, för jag kunde aldrig sitta still. Läkarna skyllde på att jag var för tidigt född, men att jag skulle komma ikapp dom andra när jag blev äldre. Jag kommer ihåg att vi hade fått i uppgift att läsa en bok som hette Godnatt mister Tom. Och för mig som älskade att läsa så var det inget problem! Jag läste ut boken och skrev en recension på den som vi hade blivit tillsagda att göra. En kille i klassen tog kontakt med mig och frågade om jag kunde skicka min recension till honom. Han hade inte hunnit läsa klart boken men han lovade att han inte skulle kopiera av bara utan han skulle göra sin egen version av den. Jag ville vara snäll så jag skickade den till honom. Nästa dag i skolan så kom alla killar i klassen fram och tackade mig och hånflinade. Jag förstod inte vad dom tackade för förens jag träffade min lärare. När jag gav honom min recension så skrattade han åt mig och rev sönder pappret.  Det visade sig att killen som jag hade skickat min recension till hade kopierat den rakt av och hunnit gett den till läraren före mig. Min lärare trodde då att jag var en av dom som hade fuskat. Jag försökte förklara för honom att det var JAG som hade skrivit den men han vägrade lyssna. För hur kunde jag ha skrivit en sån bra recension?

Vi var en grupp på sju tjejer i klassen som alltid brukade vara tillsammans på rasterna. Jag fick inte sitta bredvid mina vänner utan jag fick sitta vid "stökbordet" så han kunde hålla koll på mig. Likadant var det när vi hade fridluftsdagar och skulle bli indelade i grupper. Jag fick alltid vara med dom som han visste inte gillade mig.
Kommer även ihåg vid ett tillfälle när han målade upp en bok på tavlan. Han sa till hela klassen att det var läroplanen. Han drog ett streck horisontellt på mitten av boken och sa att "Här är hela klassen nu" och sen gjorde han ett till streck nästan längst ner på boken och sa "Förutom Josefine... Hon är här nere"

Jag var ingen dum eller trög tjej. Jag hade bara svårt att koncentrera mig.
Jag försökte hela tiden men det gick liksom inte! Varför kunde alla andra men inte jag?
Jag var åtminstone inte ensam för jag hade ju mina tjejkompisar. Men vi i vår tur var utstötta av "coola gänget" som dom själva kallade sig. Men så länge vi hade varandra så var det okey.

Simningen tog över mer och mer. Fyra träningar i veckan blev till fem träningar i veckan, och så fortsatte det ju bättre jag blev och ju högre upp jag kom i grupperna. Snart så han jag bara med simningen och skolan om dagarna. Men det tänkte jag inte på för mina bästa vänner hade jag på simningen. Tyvärr gick dom inte i samma grupp som mig, men snart var det prat om att det var dags att flyttas upp! Vi åkte iväg till en stor tävling och min tränare sa till mig att om jag slog mitt rekord så skulle jag bli uppflyttad. Jag minns att jag var jättenervös! Men jag kunde ju det här!

Det var dags att gå upp på startpallen och jag kommer ihåg att mina ben skakade. Första visslingen ljöd och jag intog startposition. Jag var helt blixtstilla och väntade på signalen som skulle komma när som helst. Det var säkert vara tre sekunder men det kändes som 5 minuter. Signalen kom tillslut och jag dök i. Allting blev så självklart. Ibland undrar jag om jag kanske skulle ha fötts till en delfin istället. Jag simmade det fortaste jag kunde. Jag hade konkurrens på min högra sida, men jag var envis och tänkte att nej! Nu ska jag klara det här! Jag kom tillslut i mål och jag var först! Jag hade klarat det och slagit mitt rekord!  Min Mamma sa alltid att det var så bra att jag var sprinter för jag hade ändå alltid bråttom överallt. Iallafall så fick jag flytta upp en grupp och jag trivdes som fisken i vattnet! ;)
Jag hade mina bästa vänner där och vi hade en tränare som vi gillade väldigt mycket.

Jag utvecklades snabbt och kom ifatt dom andra i gruppen mer och mer. Dom var vana vid att träna i ett mycket högre tempo än jag men jag kämpade på och slog nya rekord hela tiden. Efter ett tag så började min tränare att förändras.. Han gick igenom tuffa saker både hemma och på sitt arbete och han lät det gå ut över oss. Allting blev mer och mer på allvar och han kunde få utbrott på oss över minsta lilla sak. Han kom på någonting som hette "Hellweek" och det innebar att vi skulle träna det hårdaste vi någonsin gjort i en hel vecka. Detta skedde på höstlovet och vi fick träna två gånger om dagen. Jag kände hur jag blev mer och mer otrygg med min tränare och jag gillade inte sättet han knäckte oss på. Vi pratade mycket om det i omklädningsrummet och jag tyckte att vi skulle göra någonting åt det, så vi bestämde oss för att ta ett prat med honom. Jag är uppfostrad så att jag säger vad jag tycker, och jag står fast vid det! Vi hade ett möte och som vanligt så frågade han om någon hade någonting att ta upp. Jag räckte upp handen och fick ordet. Jag kunde inte kolla honom i ögonen, och ingen av dom andra heller och jag visste inte hur jag skulle börja. Jag lyckades staka fram att vi tyckte att han var för sträng och att han behandlade oss orättvist. Självklart blev han rasande och frågade vad JAG grundade det på? Jag sa att det inte bara var jag som tyckte det utan VI. Han frågade resten av gruppen om det var någon annan som tyckte likadant? Jag kollade upp på mina vänner, vissa av dom mina bästa vänner, och blev nervös när sekunderna gick men ingen rörde på sig eller sa något.. Alla satt tysta och kollade ner i golvet. Han sa till mig att jag kunde stanna kvar och att dom andra kunde gå och byta om. Mina vänner gick ut från rummet med blickarna i golvet. Han sa till mig att han inte gillade min attityd och att jag kunde gå hem och strunta i att komma tillbaka om det var såhär jag kände. Jag blev helt knäckt och började gråta. Jag gick hem och berättade vad som hade hänt. Jag kände mig oerhört besviken och ledsen och när jag konfronterade mina vänner så sa dom bara "men du vet ju hur han är.." Min Mamma gick till klubbchéfen som hade ett samtal med min tränare och jag fick komma tillbaka till gruppen igen. Han hämnades på mig genom att anmärka på mista fel jag gjorde och trycka ner mig så fort han hade chansen. Jag vågade inte yttra ett negativt ord till om honom igen.

Det gick rykten i klubben om att det var dags för ändringar i grupperna. För dom flesta betydde detta något positivt, men jag kände på mig att det här inte kunde betyda något bra för min del. Och det stämde. Jag blev nedflyttad en grupp igen med ursäkten att jag hade för dålig teknik, även fast min tränare hade stått och sagt till alla föräldrarna att han aldrig skulle flytta ner någon. Jag lärde mig ganska fort att man inte alltid ska lita på vad folk säger. Speciellt vuxna. Resultatet blev att jag ledsnade på simningen. Den tränaren som vi hade där gav oss inga utmaningar och när jag samtidigt skulle börja högstadiet så var det mer som lockade där istället.
Jag slutade att simma och jag förlorade mina vänner.

Helt plötsligt hade jag så mycket tid! Förut hade jag bara tränat all min lediga tid. Men detta passade ju mig perfekt eftersom jag hade börjat i en ny klass och allt. Jag började i en musikklass, eftersom jag alltid hade gillat att sjunga, och jag trivdes mycket bra! Dom här människorna var lite mer som jag och jag blev accepterad och omtyckt för den jag var. Men efter ett tag så började jag känna att det fattades någonting. Vem var jag nu? Vad var jag bra på? Förut hade simningen varit en slags identitet men nu var jag ingenting..

Jag började må dåligt och det blev sämre och sämre.
Jag slutade äta igen och jag kunde inte sova om nätterna.
Jag somnade inte förens det blev ljust vilket gjorde att jag inte orkade upp till skolan i tid utan dök oftast upp vid lunch. Mina betyg som hade varit på topp rasade och lärarna blev mer och mer besvikna på mig. Det enda jag fortfarande gjorde bra ifrån mig i var Musiken.

Jag fick börja gå till en psykolog igen men hon förstod mig inte och ville bara att jag skulle ta massor med tabletter hit och dit. Jag vägrade. Hade jag tagit mig ner i skiten så kunde jag ta mig tillbaka igen!
På kvällarna så satt jag instängd i mitt rum och lyssnade på musik. Och efter ett tag så började jag skada mig själv. Jag kände att jag behövde göra illa mig själv för jag förtjänade inget bättre och hade varit dum. I skolan så började mina vänner märka att saker inte stod rätt till och när dom frågade hur jag mådde så brast jag antingen ut i gråt eller så ville jag inte prata om det. Jag hade vissa dagar då jag orkade spela att jag mådde bra och var glad. Så dom tänkte väl att det var okej. Jag hatade att vara ensam men samtidigt så ville jag inget hellre.

Mina föräldrar blev bara mer och mer frustrerade. Dom förstod ingenting och undrade varför jag var så sur hela tiden. Jag sa att jag inte mådde bra men dom tänkte väl att "det går nog över om vi låter henne vara". Så dom lät mig vara. Jag skadade mig själv mer och mer, men var noga med att göra det på ställen där det inte syntes. Jag ville inte att någon skulle se. Jag kände att jag bara förstörde för alla i min närhet hela tiden och jag orkade inte göra någonting tillslut. Jag låg bara hemma i min säng helt apatisk och stirrade in i väggen.

Jag ville att Mamma och Pappa skulle förstå men jag visste inte hur jag skulle förklara. Jag skrev ett mejl till min Mamma och mejlade det till henne en kväll när jag var på jobbet. Jag stod inte ut med att bära på det längre. Jag gick sakta hem och var rädd för vad jag skulle mötas av. Jag hittade min Mamma i vardagsrummet gråtandes och min Pappa började skälla på mig. Jag började också gråta och försökte få ur mig ord men det gick inte. Mamma sa att hon ville se mina sår men jag ville inte visa dom. Jag ville inte att hon skulle se allt det som jag hade gjort mot mig själv, för hon skulle ändå inte förstå. Jag ville inte göra henne ännu ledsnare. Men Mamma gick fram till mig och försökte dra upp min tröja. Jag grät och allt jag fick ur mig var bara "Nej, nej nej.." Jag kämpade emot men Pappa kom och hjälpte till så dom fick upp tröjan på mig. Det dom fick se var ingen vacker syn. Hela mina revben var fulla av skärsår. Jag höll för ögonen för jag ville inte se deras reaktion. Jag skämdes så fruktansvärt. Men jag hörde Mamma. Först tappade hon andan och sen började hon skrika av sorg. Hon grät och skrek samtidigt och föll ihop på golvet. Jag sjönk ner mot väggen och gömde huvudet mellan knäna. Pappa var tyst först men sen så frågade han om det fanns mer? Jag skakade på huvudet men han trodde mig inte, så jag fick dra upp byxorna också. Nu skrek  pappa också, men av ilska. Han skrek att jag var dum i huvudet och undrade hur fan jag kunde göra sådär mot mig själv. Mamma tog tag i mig och drog mig till sig och kramade om mig samtidigt som vi båda bara grät. Jag vet inte hur länge vi satt där på golvet. Mamma sa att "Vi ska fixa det här. Allt kommer ordna sig."

Mamma ringde till skolan och sjukskrev mig i två veckor. Min mormor kom och passade mig på dagarna när mina föräldrar var på jobbet. Hon klappade på mig och berättade vad hon själv hade gått igenom som ung. Det kändes bra. Det kändes skönt att dom äntligen visste. Även fast jag skämdes så var jag inte ensam längre. Mamma ringde även till Mottagningen för unga och bokade en tid hos en ny psykolog. Jag blev som småning om bättre och slutade att skada mig själv helt. Och jag har inte gjort något mer sen dess. Jag tog tag i skolan igen och försökte arbeta upp mina betyg den lilla tiden som var kvar och jag lyckades. Det var inga topp betyg men jag hade inte IG i något ämne och jag fick MVG i musik. Musiken har alltid varit otroligt viktig för mig och kommer alltid vara en stor del av mitt liv.

Jag började gymnasiet till hösten och hade valt en linje som hette Beteendevetenskap. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och hur människan fungerar så jag tänkte att det nog skulle passa mig bra. Verkligheten var dock en annan. Jag trivdes inte i klassen utan blev utanför, ännu en gång. Jag var inte som någon annan. Jag fick snea blickar och onda kommentarer men nu kände jag att jag orkade inte bry mig. Jag hittade två vänner i klassen som inte heller riktigt blev en i gänget så vi höll ihop vi tre. Det var så ovant för mig med tanke på hur det hade varit i min gamla klass. Där var alla vänner med varandra. Men här var det precis tvärt emot. Jag gick där i ett halvår ungefär men började må sämre igen och min bästa vän slutade. Jag kände att jag inte orkade gå till skolan i två och ett halvt år till om inte hon var där och stöttade mig. Min andra vän sökte sig till dom andra så jag var helt ensam. Jag gick och pratade med syon och hon sa att det inte var försent att byta linje om jag ville det. Då var det självklara valet Musik.

Jag började i en ny skola igen och jag kände inte någon i min klass. Det fanns en som jag var lite bekant med så det så jag fick sitta bredvid henne i början. Den här klassen välkomnade mig med öppna armar och jag kom in jättesnabbt. Jag fick en självklar plats i klassen och hela jag blommade ut igen. Den här skolan var mer seriös gällande musiken också så jag utvecklades jättemycket inom sången och jag började även spela lite gitarr. Det gjorde inte så mycket om man inte kunde, det var att man försökte som räknades. Vi hade alltid jättekul i skolan och jag började umgås med några av dom på fritiden.

Och sen kom panikångesten..

The drugs don't work

Det är mycket diskussioner om mediciner och medicinering mot ångest/depression och liknande.
Inte så många som är för utan dom flesta är emot det. Och det har jag också varit.
Förut så sa jag alltid till mig själv att om jag har tagit mig ner i skiten så ska jag fan kunna ta mig upp också.
Men att säga en sak och att sen göra det är en annan. Jag försökte länge. I flera år.
Jag insåg tillslut att jag inte hade försatt mig i den situationen själv. Det var inte mitt fel att jag mådde dåligt.
Och tillslut när man inser att livet inte väntar på dig utan forsätter som om du inte var där, så börjar man tänka om.
Om man inte har varit där, där nere på botten av allt i kvicksanden, när man helt meningslöst försöker trampa vatten utan resultat,
så är det svårt att förstå. När det tillslut handlar om att leva eller inte leva. För vem orkar leva när man ändå inte lever?
Att bara ligga i sin säng och stirra in i väggen hela dagarna är inte ett liv för mig.
När man ser solen, men inte känner den inuti.. Så vill jag inte ha det.

Försökte dra mig iväg till skolan men fick alltid panik.
Och på kvällarna blev det alltid värre. Så fort det blev mörkt och det var dags att sova kom ångesten.
Täcket kunde kännas som att det var av bly och det blev svårt att andas. Det tryckte över bröstet och kändes som att jag hade två kalla händer runt halsen som höll om hårt. Somnade aldrig förrän det hade blivit ljust igen. Och sen var det dags att vakna och gå upp till skolan..
Kunde inte äta heller. Varje tugga kändes som att den skulle sätta sig på tvären i halsen och täppa till.
Hade ständigt ont i hjärtat och trodde att det skulle stanna vilken sekund som helst. Kommer ihåg när jag fick hjärtklappning och tänkte att "nu är det kört, nu händer det verkligen". Detta fenomen kallas då för Panikångest. Det är ett system som vi har för att kunna fly och agera snabbt i fara. Pulsen ökar och hela kroppen går igång, andningen ökar och man får panik helt enkelt. Instinkterna och kroppen tar över. Det hade då varit bra om jag kanske hade hållit på att bli överkörd av en bil. Men det fanns ingen bil. Jag kunde sitta i soffan helt lugnt och helt plötsligt få panik och tro att jag skulle dö. Folk försökte prata mig till sans men man är så jävla säker på att det är sant för ingen känner likadant som man gör inuti. Ingen kan förstå känslan. Allt som fanns i huvudet då var jag och döden.. Kunde få såna här attacker 1-4 gånger om dagen när det var som värst.. Det går inte så bra att leva ett normalt liv då. Speciellt skolan. Det blev bara kaos. Dessutom kunde jag inte åka buss eller tåg för jag var rätt för att få en attack och att alla andra skulle tycka att jag var knäpp i huvudet.

Min första attack minns jag så väl. Jag satt hemma på sommarlovet framför datorn mitt i natten och började bli lite trött.
det började domna i min högra arm och spred sig uppåt. Jag fick totalpanik och trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt eller något och att domningarna skulle sprida sig till hjärtat så att det skulle stanna. Jag sprang in till Mamma och Pappa och bara skrek och grät. Mamma försökte få ur mig vad som hade hänt men hon förstod väl tillslut och gav mig lugnande. Det tog säkert minst en kvart innan jag lugnade ner mig. Men kändes som en hel evighet. Tillslut så somnade jag av utmattning och vi pratade inte om det dagen efter.
Det roliga är att när jag skulle prata med mina föräldrar om det här vid något senare tillfälle så blånekade dom att det hade hänt..

En dag i skolan fick jag ännu en panikångestattack. Denna var dock lite värre än hur dom brukar vara. En vän som jag umgicks mycket med då gick igenom ungefär samma sak just då så hon ringde min pappa som kom och hämtade mig. Han försökte få mig att gå hem själv men det gick inte ens att få kontakt med mig och jag bara skakade, kippade efter andan och grät. Oavbrutet.
Han bestämde sig för att dra med mig till Mottagningen för unga och jag blev ännu en gång erbjuden medicin.
Hade sagt prompt nej hela tiden. För att jag ville visa alla att jag klarade mig själv. Jag behövde inga jävla mediciner.
Men läkaren som jag träffade där sa någonting som fick mig att tänka om. Han sa: "Se det inte som en medicin utan se det som någonting som hjälper till att bära dig, när du själv inte orkar". Tycker att det stämmer rätt så bra. Vilka tar inte huvudvärkstabletter när dom har ont i huvudet? Bara det att den här smärtan går inte att peka ut på samma sätt. Man blir galen inuti men vet inte varför så det tar sig uttryck fysiskt istället. Därför fick jag ont i hjärtat, trodde jag skulle kvävas o.s.v. Jag började iallafall med dom antidepressivapillerna. Och jag började leva igen. Jag blev mig själv igen.

Har nu gått på dom i cirka 3 år tror jag. Och var inte meningen att det skulle bli så länge men det är en annan parantes. Jag kan räkna på min högra hand hur många gånger jag har haft en panikångestattack sen den dagen. Utan medicinen vet jag inte ens om jag hade levt idag.. Sen att det är annat som har kommit upp och spökar nu som ADHDdiagnosen exempelvis kan bara ge förklaring på saker och ting. Så fort jag har en stabil medicinering mot ADHDn så ska jag börja trappa ner på dom antidepressivamedicinerna.

Don't go..

Är rätt så bedövad i sinnet idag.
Men känner mig ändå tom inuti.
Min mobil har nog aldrig varit såhär tyst som den är nu.
Känner mig ensam.

Har varit hemma hos mina föräldrar sen igår just för att jag känner att jag inte vill vara själv.
Men att vara själv och att vara ensam är två olika saker för mig.
Har en otrolig längtan efter någon. En stark person att vara nära, som håller om mig och säger att allt ska bli bra.
Någon som får mig att känna mig behövd och älskad. Någon att skratta med. Någon att leva för.
När jag inte har motivering nog att kämpa för mig själv så kan jag kämpa för någon annan istället.

Jag hatar att jag ska vara så svag och alltid jämföra mig med andra.
Men jag är så rädd att när folk väl skrapat på ytan och märkt att det inte fanns så mycket mer av intresse där under,
att dom ska lämna mig och gå. För så brukar det bli.
Jag tror att jag utåt sett verkar vara en rätt så självsäker och stark tjej. Men här inuti är jag minst på jorden.
Men sånt går lite i perioder också. Ibland kan jag känna att fan! Jag är rätt bra ändå..
Men när allt motbevisar en gång på gång..

Bergochdalbarnedag

The truth is, everyone is going to hurt you. You just got to find the ones worth suffering for.

Idag har varit en rätt jobbig dag.
Somnade sent och sov oroligt hela natten.
Vaknade med huvudvärk och illamående.

Dagens mission var att ta mig till Mottagningen för unga för att träffa en sjuksköterska som har jobbat med ADHD. Jag bad om en psykolog som var specialiserad på ämnet men det fanns tydligen inte.. Anyhow hon var väldigt rar och snäll. Är jobbigare än man tror att gå runt och trycka undan känslor hela tiden. Tillslut så rinner det över. Hon kollade in i mina ögon, länge, och frågade sen hur jag mådde. Då brast det bara. Tårarna bara rann. Kunde inte stoppa det. Jag HATAR att gråta inför folk. Jag hatar att visa mig svag och sårbar.. Hon frågade om mig, och mitt liv och det som gör mig ännu mer ledsen är att det inte fanns så mycket att berätta. Ska gå dit 1-2 gånger i veckan nu iallafall. Känns skönt att ventilera sina tankar igen. Vissa saker vill man inte lägga över på sina polare liksom.

Nästa moment var att åka till Rosenlundssjukhus i Stockholm.
Hade anmält mig på en föreläsning med Justina som hette "Att leva med ADHD"
Det var mycket intressant och Justina är en fascinerande människa. Hon berättade om sig själv och jag kunde känna igen mig i massa saker. Var dock lite deprimerande att hon var 41 år och levde ensam med tre katter.. Kan verkligen se framför mig hur jag kommer bo ute i skogen i en liten stuga med katter upp till axlarna i min ensamhet. Fy fan.. Bättre det än att vara ensam. Är inte så säker på att jag kommer hitta någon som kommer vilja stå ut med mig. Men hon verkade lycklig iallafall. Hon sa många inspirerade saker.  Som att man inte ska skämmas över sig själv eller sin ADHD. Jag är född såhär. Och jag kan inte göra någonting åt det förutom att göra det bästa av situationen.

Det som är mest frustrerande och som jag känner mig väldigt arg över just nu är att ingen någonsin märkte något.. Jag har haft konstant läkarkontakt/psykologkontakt sen jag var barn men aldrig har det fallit något in att jag kanske hade ADHD? Nu när jag sitter med kvittot i handen så är det ju så jävla självklart. Hur kunde dom missa det? Speciellt jag som är prematurbarn också.. Det gör mig besviken och ledsen att ingen bara kunde kolla en extra gång, eller sträcka ut handen den där sista biten. För allting hade sett så mycket mer annorlunda ut då..

Har alltid frågat mig själv vad det har varit för fel på mig. Varför har alla andra kunnat, men inte jag? Har hört frasen "Du kan om du vill" så jävla många gånger. Jag vill ju! Men jag kan inte.. Jag orkar inte. "Du är bara lat" Men min energi är slut.. För jag har lagt den på fel saker. "Du är så respektlös", "Du bryr dig inte, det enda du bryr dig om är dig själv".. Jag behöver inte höra från någon annan att jag är dålig. Det hör jag redan så bra från mig själv.

Var jätteledsen idag i bilen upp till Stockholm. Men ville inte gråta inför Pappa.. Han förstår ändå inte och jag orkar inte förklara för honom just nu. Han trodde bara att jag var sur över någonting. Jag mådde illa hela bilresan och ville bara spy upp all ångest som tryckte i bröstet på mig. Du skulle bara veta.. Men förstår att du och Mamma är trötta på mitt drama som har pågått i ett antal år nu.. Det känns som att mina problem inte är verkliga ändå. "Det går över" eller "Sluta larva dig". Då kan jag lika bra larva mig för mig själv. Det kändes så skönt att få berätta precis hur jag känner och vad jag tänker på utan att någon säger att jag ska skärpa till mig. Någon som lyssnar, även om det bara är den personens jobb. Att bara få ut orden och känna hur dom kommer ut i luften och tar plats, i stället för att trängas inne i mitt huvud..
Det betydde mycket.

I can't destroy what isn't there

Var är jag på väg med mitt liv?
Vad gör jag av det?
Känner mig så jävla värdelös och obetydlig hela tiden..
Det enda jag ser fram emot nu för tiden är helgerna så jag kan dricka och bara glömma allt för en stund.
Det känns som att en del av mig har försvunnit.. Vad tänker folk när dom ser på mig? Vad tänker dom om mig? För jag tycker just nu bara illa om mig själv. Vad gör jag för fel? Varför ser jag inte dessa fel själv så jag kan ändra på dom? Varför känner jag mig bara oönskad och i vägen i alla situationer nu för tiden?
Ursäktar mig för min existens.

Jag trodde att allting skulle bli bättre efter diagnosen. Att jag skulle få svar på allt det jag har undrat över. Jag kan inte lita på någon längre.. Inte släppa in någon i mitt liv. För när den personen försvinner så gör det så ont.. Och det blir så tomt.. Folk säger alltid en sak, men gör en annan. "Jag ska inte lämna dig" sen gör dom det ändå.. Försökte att inte vara så naiv jämt och tro på allt som folk säger, men nu är det tvärtom istället. Nu tror jag inte på ett ord. För jag vet redan hur det alltid slutar. Ensamt och kallt. Vad är det för mening med att gå upp på morgonen när man ändå inte har något att leva för? Jag kommer aldrig att göra avtryck i någon annans liv. Saknar någon någonsin mig?

Allas krav på mig är att jag ska ha ett 7-16 jobb varje vardag. Men jag vill inte leva så. Det känns som att jag är menad för något större.. Något som inte finns här. Men jag gör ingenting för att hamna där. Jag kämpar inte ens.. Ingen kommer att komma och knacka på min dörr och hålla fram en lösning. Varför kan jag inte inse det? Mitt liv ligger i mina händer. Men jag håller fingrarna särade och låter bara sanden rinna igenom. Känns som att jag hade så mycket högre förhoppningar på livet än vad livet kan ge mig. Besvikelse?

Jag hatar denna känsla av tomhet. Är som att jag har tappat andan och inte kan andas in igen. Jag inbillar mig att det känns bra, iallafall för stunden. Vägrar se verkligheten. Och den personen som jag bara vill vara med mest av allt har glömt mig för länge sen. Det gör så jävla ont att bara känna att jag inte dög. Varför dög jag inte? Kommer jag någonsin duga för någon? Men hur kan jag duga för någon när jag inte ens kan duga för mig själv? Har tappat hoppet om allting.. Och är så jävla trött på uttrycket "det är inte dig det är fel på, det är mig". Men om det nu inte är mig det är fel på, varför lämnar du mig då?!

Den värsta känslan är inte att vara ensam. Det är att bli glömd av någon du aldrig kommer kunna glömma..